Jag kommer faktiskt ihåg det ganska tydligt; att stå där framför klassen vid svarta tavlan och bli avslöjad för att inte förstå läxan, att inte fatta de algebraiska finesserna, att inte räcka till, att vara en riktig ärkeidiot. Tjugoåtta par ögon par stirrade på mig, den alkoholiserade matematikläraren sluddrade att jag även i fortsättningen lika bra kan låta bli att försöka, det blir ändå underkänt på betyget. Domen fälld, orättvisa skipad.
Att stanna på klassen var genant. Att stanna två gånger var närmast ofattbart. Så krönte jag statistiken genom att stanna ytterligare en tredje gång några år senare. Däremellan sysslade jag med en lika vilsam som villsam villkorsläsning på somrarna, tills jag en ful eftermiddag mitt i gymnasiet gjorde mitt livs klokaste beslut och helt resolut steg åt sidan.
Det fanns nämligen ett halmstrå och det var språket, det svenska språket. Även om jag upprepade gånger stannade på klasserna så snubblade jag bara ibland på ordklasserna. Och jag märkte att det gick att vrida och vända på bokstäverna, leka med ord, svänga saker och ting uppåner och ändå – eller kanske just därför – begripliggöra det obegripliga: Det meningslösa skulle helt enkelt med meningar avslöjas, upplösas, tillintetgöras. Faktum kvarstår än i dag: Jag blev en bokstavstroende.
Två högskoleexamen och femtio år senare skelar jag fortfarande på verkligheten och gör en dygd av nödvändigheten, det vill säga använder detta bollande och jonglerande för att avslöja vad som försiggår där bakom en snedvriden retorik och grötmyndiga ordharanger. Och jag, en före detta ärkeidiot, känner en viss tröst att det var en ärkeängel som bebådade (vilket ord! – ”tillkännagav”) en helt vanlig enkel tonårsflicka inte bara att hon skulle bli gravid men framförallt att hon skulle föda Den Högstes Son. Kan det bli mera osannolikt, kan det fantiseras en mera fantastisk information än så! Jag, en helt vanlig enkel pensionär, vill också bli gravid med gudomliga ord och föda fram levande meningar som ska rädda en hel mänsklighet, också jag vill bli överväldigad! Är det för mycket begärt …?
