Jag bor nära en gravgård. Om jag skulle vara finskspråkig skulle jag höra till Katariinan seurakunta här i våra knutar, nu avnjuter jag mest deras fina gravgård.
Ja, avnjuter. Jag faktiskt njuter av den lummiga gravgården som liksom böljar ut över sluttningen under den medeltida gråstenskyrkan.
Ibland funderar jag om jag borde skämmas över att jag rätt ofta går där fast jag inte har något s.a.s. legitimt ärende till en specifik grav. Det heter ju säkert på någon skylt att ”obehöriga äga ej tillträde”…
Men jag kan inte hålla mig därifrån. Spontant njuter jag av sommargrönskans gröna lyster och svalka, belysta frostiga vinterträd eller av mängden svarta gravstenar i havet av färggranna höstlöv. Mentalt och andligt ger mig gravgårdsstunderna perspektiv på mina vardagliga utmaningar och problem.
Jag saktar på stegen av respekt för dem som har den här sluttningen som sin sista jordiska plats, av respekt för dem som kommer med blommor eller ljus till gravarna, av respekt för den som kanske kommer till en kär människas gravsten för allra första gången medan jag råkar gå förbi på vägen hem.
Under gravgårdens trädkronor påminns jag om min dödlighet, jag fylls av tacksamhet mitt i vardagsruljangsen. Ibland sätter jag mig på en bänk. Sluter ögonen. Försöker släppa bruset av tankar i huvudet. Andas långsamt och djupt. Varseblir nuet. Varseblir hur levande jag är. Varseblir hur skört livet är. En dag är också min tid på jorden slut.
Jag funderar ibland där på gravgården hur det en dag blir att besöka mina föräldrars grav. Jag försöker liksom mentalt öva mig på det, men det känns svårt att greppa. Jag hoppas i alla fall kunna vara närvarande på min mammas och pappas begravning, hur svåra de dagarna än blir. Det är ingen självklarhet – jag hörde idag om min väns släkting vars pappa har dött i Ukraina och hen kan pga kriget inte delta i begravningen.
Jag behöver inte gå till min kära granngravgård för att känna tacksamhet över att bo i ett land utan krig.
