Jag skulle ha bloggat om något helt annat idag, något sådär lite kittlande existentiellt och intressant som rört sig i mina tankar på sistone. Jag skulle få allt möjligt gjort den här vanliga sportlovstorsdagen.
Men redan före dagisförandet insåg jag att mycket skulle bli ogjort idag. Morgonbestyren gjordes i bestörtning: Europas största land Ukraina är attackerat av och i krig med vår egen gränsgranne i öst!
Jag tänker på mina kära vänner med familjer som bor i Kiev. De råkar vara på semesterresa utomlands så de är trygga, men kan inte flyga hem till släkt, hem, jobb eller vardag.
Jag tänker på hur mina vänners och närmaste framtid är oklar och jag har svårt att föreställa mig hur det känns för dem just nu.
Jag tänker på den vackra staden Kiev med sina flodstränder, lummiga parker och uråldriga fantastiska arkitektur och historia.
Jag tänker på stadens museer, kyrkor, restauranger och andra platser som jag så gärna vill besöka igen.
Jag tänker på att sluta knarka nyheter och rapporter från internationell media, men hittar mig gång på gång igen scrollande vid skärmarna.
Ord som absurt, surrealistiskt, overkligt används flitigt som kommentarer på sociala media. Jag håller med, vet inte vad jag ska tänka, vill göra något mer än att bara sätta en ukrainsk flagga på min facebook-profilbild.
Min prästfru är i skrivande stund på jobb i Åbo domkyrka under en bönestund för fred. Jag skulle gärna vara där och tända ljus, under en stund ordlöst dela oron med andra.
Men här hemma med barnen skriver jag bara ”Kyrie eleison! Herre förbarma dig!” och tänder ett ljus på matbordet för Ukraina på ett av mina ukrainska träfat.
