Förra helgen gick jag och Markus på fjelltur. Vi bor 55 meter över havet, en bit upp på Damsgårdsfjellet som är ett av sju berg som omringar Bergen. Vi har gått upp på ”vårt” fjell en gång tidigare, innan vi flyttade hit. Nu ville vi gärna hitta snabbaste vägen upp från vårt hus.
Vi gick en ”våning” upp, som jag brukar säga. Alltså vi gick upp för trapporna bakom huset för att ta oss till vägen ovanför vår = en våning upp. Markus tycker det låter dumt att säga våning. Vi kom i alla fall fram till en skogsdunge och började vår vandring uppåt därifrån. En bit in i skogen hittade vi en skylt som bekräftade att vi var på rätt väg.
Det duggade lite hela tiden och vägen var hal. Ju högre upp vi kom desto mer snö såg vi. Hela vägen upp tog ca 50 minuter. Det hade antagligen gått snabbare med bättre före (jag höll på att falla typ minst 15 gånger) och bättre kondis.
Vi hade med oss kaffe, frukt och nötter som vi tänkt äta på toppen medan vi njöt av utsikten. Men väl på toppen höll vi på att blåsa iväg och utsikten såg ut så här:
Så vi gick en bit ner för att förtära det vi haft med oss.
En sak som jag älskar med att gå på tur är när man möter folk på vägen. Man möts alltid av minst ett leende (förutom av de som springer – vilket är helt okej eftersom det inte kan finnas nåt värre än att springa upp för ett berg). Men oftast får man höra ”hei hei!”, ”ha det!” eller ”god tur!”. Inte för att dra alla över en kam och generalisera onödigt mycket, men – norrmännen är ett så glatt folk!
