Jag insåg i efterhand att jag inte blev klar i min förra bloggtext, det är inte alltid lätt att verbalisera något som känns stort och viktigt. Jag tar ämnet i repris, försöker vara mindre vag och utnämner förra veckans inlägg till uppvärmare för den här uppföljaren.
Mina tankar tog avstamp i en Joel Halldorf-kolumn som frågade sig hur det tycks ha blivit lite pinsamt att vara ”för kristen” inom Svenska kyrkan. Jag funderade mig vidare mot att det kan vara utmanande att hitta vardagsförankrade förebilder med uttalat kristna förtecken. Det kristna snacket handlar ofta om så stora saker, och bra så. Men allt oftare har jag funderat på hur det på riktigt kunde synas mera i min vardag och mitt liv att jag är troende. Det känns som att vara bekväm och lat ifall det kristna i mitt liv bara är vissa saker jag gör i vissa kristna bubblor på vissa tidpunkter med vissa likasinnade typer, det kunde också vara något mycket mer.
En s.a.s. högtflygande och klassisk kristen tanke jag fått ner till mitt personliga verkstadsgolv är det ofta omtalade ordparet anden och köttet. Här var det (igen) teologen och författaren Patrik Hagman som stod för översättandet från kyrkiskan till vardagslunken. Jag hade nog tidigare trott mig förstå vad metaforen ande-kött pekar på och liksom vill komma åt, men de kopplingar det oftast gav mig var antingen bombastiska och majestätiska på ett högt plan eller väldigt svavelosande och kroppsfixerade. Ordparet gled förbi utan att riktigt öppna sig för mig i mitt vardagsliv.
Under vägledningen på en retreat tog Patrik upp det där med ande och kött med för mig helt nya ord. En stund gick tiden i slow motion medan orden porlade sig in i mitt inre: ande och kött kunde lika bra talas om som evighet och tid. Att fokusera på det som ger frukt eller tillfredställelse just nu eller inom en tidsmässig ram (mera godis, snitsigt utseende, nyare bil, skyhög lön, ytliga bekantas ytliga bekräftelser mm) är trevligt just nu som en quick fix. Men vad ger det mig i ett längre och bredare perspektiv? Jag fastnar i en ständig hunger efter mera utan att bli med något i handen.
Om jag i stället fokuserade på sådant som ger eko i ett evighetsperspektiv, vad skulle det kunna vara? Kanske att välja en barnahand fram om telefonspel. Att ta en skogspromenad utan spotify i öronen. Att välja långsamt hemgjord mat i stället för take away. Att lyssna i stället för att prata. Att sova i stället för att netflixa. Att måla första gången på tjugo år i stället för att jobba lite till. Sådana saker som gör meningsfylld skillnad i både mitt och andras liv.
Nu måste jag väl snart sluta innan pretto-alarmet går.
Inte kommer jag alltid att lyckas och orka välja evighetsperspektivet, och det är väl inte ens meningen. Men att ha det som tankeväckande inspiration har gjort mig gott i både svackor och stunder av flow, i både stort och smått. Jag hade inte kommit på det utan en uttalat kristen förebild. Det behöver inte vara en biskop eller någon überpräst, men gärna en som pratar om uttalat kristna livsaspekter och möjligheter med vardagliga ord som öppnar upp budskapet på ett nytt sätt bortom verbala och tankemässiga klichéer.
Har du uttalat kristna förebilder som inspirerar i vardagen? Hur har du hittat dem, eller har de hittat dig? Är det alltid text och prat som gäller som kommunikationsform eller kanske något helt annat?
Jag blir nyfiken… Kommentera gärna!
