Om jag bortser från de ljud som vind och regn och åska och snöfall – alltså väder och oväder – åstadkommer, och inte heller hakar upp mig på städernas trafikbuller och radions och TV:ns auditiva output, så finns det ju faktiskt också en väldig massa småljud som bryter den välsignade tystnaden; sus och brus och prat och pladder, suckar och stön och tinnitus och Gud vet vad allt. Ja, i själva verket är det ljud och oljud kroppen och dygnet runt.
Och som om inte det här skulle vara krävande nog att hantera och stå ut med; nu har tystnaden också börjat tala, Nå, det har den kanske gjort tidigare också men inte i den här omfattningen och inte så här högljutt. Tala och tala … Ibland talar tystnaden, men oftast försöker den bara viska eller mumla. Vad är tystnad, egentligen? Ett tomrum som tanken, eller Gud, tapetserar och möblerar?
Det här kom jag att tänka på när jag hyvlade röd Emmental ost häromkvällen; den smakade nämligen inte riktigt som det brukade. Och plötsligt förstod jag orsaken; det är hålen som ger smaken, och den här specifika ostbiten saknade de nödvändiga hålen. Emmentalosten kommer ursprungligen från Schweiz men jag är ganska säker på att hålen, och därmed smaken, kommer från himlen. Det är för övrigt något liknande med musiken, eller som nån fifficus uttryckte det: Det svarta i partituret är noterna, det vita är musiken. Underförstått: kompositören ristar musikaliska hieroglyfer, Gud ger tonerna.
Det är mycket jag har svårt med och tystnaden hör definitivt till detta obehagsfält. Ja, inte frivillig tystnad förstås, men den ofrivilliga, påtvingade, omutliga. När jag sålunda nu står här hopklämd mellan å ena sidan alltför många påträngande ljud utifrån, och en till synes (”hörandes” …?) kompakt tystnad inifrån, frågar jag mig: Ska jag vända oljudet, eller den olustiga tystnaden ryggen?
Troligen.
Nej, det är inte lätt. Men kanske det inte heller är svårt. Att det som inte är, inte syns, inte känns, inte går att beröra – alltså ostens hål – kan vara det som ger smak och mening och ton åt livet, är så ofattbart att jag blir helt nollställd. Och stum.
