Jag pratade tidigare i november i en av radions morgonandakter om att jag såhär i adventstid ska försöka lugna ner mig. Jag vill öva mig i att prioritera om och balansera både mig själv och vad jag lägger min tid på.
Varför det då? Min tankeprocess mot det här började för några år sedan när jag hörde om att adventstiden också kallas för lilla fastan (till skillnad från den stora fastan på våren före påsk). Jag vill se en viss nedgradering i adventsveckorna som en påminnelse om att inte fastna i mediernas, butikernas eller mitt eget överdrivna julståhej. Jag vill vara förankrad i en annan stämning än stress under adventstiden.
Jag menar inte att jag ska härda mig för att sedan stolt och nöjd rulla mig i lyx sedan under jullovet. Jag vill mera väga vad jag kunde avstå från eller minska på för att möjliggöra och ge plats åt nånting annat. Nånting annat kan vara att läsa en bok. Nånting annat kan vara att spela blockflöjtssonater i stället för att städa i de mörkaste skåpen. Nånting annat kan vara att göra ingenting eller något som annars hamnar i skuggan av inbillade ”viktigheter”.
Nå, hur går det då…? Det går sådär. Första veckan i advent var det ganska lätt att skippa Netflix och i stället läsa en bok, lösa korsord och sånt. Jag blev riktigt inspirerad. Sedan blev det coronafall på dagis och karantän och feber och osovna nätter. Lugnet lyste lite med sin frånvaro, men vi ska se om jag kan göra come back.
Jag ska försöka att inte göra det till en prestation, mera se på det som att ifall det ”går bra” är det en gåva till mig själv.
