Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Hur mycket kan man längta till Kyrkodagarna?

11 Nov , 2021, 07.18 annaedgren

 

Man har ju sina speciellt inringade mål och datum i kalendern. Jag var så glad när höstens första efterlängtade höjdpunkt, höstlovsfirande hos svärföräldrarna i Kronoby, kunde bli av trots pandemi och höstbobbor! Nu är en annan minst lika hett efterlängtad höjdpunkt i fara. Den inringade kalenderanteckningen ”Kyrkodagarna i Mariehamn!!!” nästa veckoslut hotas akut av dagisbobbor.

Vi är på väg både med 1,5-åringen och min fru. Allra mest är det jag som vill fara, jag som förtroendevald och fritidsaktiv i församlingen suktar efter den här oasen av intressanta samtal och möten med kristna förtecken. Min kära fru som är präst och kyrkoherde ser det lite mera som jobb och är inte heller lika socialt funtad som jag, men hon följer snällt med. Och vår sociala lillflicka vet inte ens om att hon är anmäld till Kyrkodagarna.

Samma lillflicka har i skrivande stund sjätte omgången av dagisbobbor den här hösten. Tydligen hinner man under en förmidddag på dagis fyra dagar i veckan snappa upp en massa bobbor, det är säkert bekant för många i samma situation. Jag borde ju inte vara förvånad, men efter både coronaperiod och lång vårdledighet är jag så sugen på stimuli på både umgängesfronten och i det andliga livet att underläppen på riktigt börjar darra vid tanken på att inte vara med på årets Kyrkodagar.

Jag som våndades över hur jag skulle kunna välja mellan program om allt från tro i det offentliga rummet till gamla klostervisdomar och bildernas predikan skulle nu bara vara så sjukt tacksam om jag fick delta i ett endaste kyrkodagsprogram och kanske träffa bara en eller två andra församlingsnördar. Eller tre. Och kanske sticka mig in på någon liten konsert eller mässa. Och…

Men alltså – ska det alls bli läge för Kyrkodagar i helgen får dagisbobborna lov att börja bete sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *