Jag fortsatte fundera på mässor och gudstjänster efter förra veckans inlägg, tankarna rörde sig kring regnbågsmässor.
Som lesbisk troende är jag tudelad till de många versioner av regnbågsmässor som finns och som jag deltagit i. Å ena sidan hungrar jag vilt efter att höra andliga ord som knäpper också på regnbågssträngarna i mitt hjärta och i min tro. Å andra sidan vill jag inte alls känna den där hungern.
Jag längtar ju efter att inte behöva gå till en skild regnbågsmässa för att bli omfattad till alla delar av mitt liv i förböner, predikan etc. Jag längtar efter att kunna gå upp till nattvarden hand i hand med min fru utan att fundera på om någon tycker att vi provocerar. Jag längtar efter att också mina regnbågsfärgade livserfarenheter skulle förekomma i tanke, ord och gärning under en helt vanlig gudstjänst och i församlingsvardagen efteråt utan att det skulle vara något speciellt.
Jag längtar efter allt det här, jag som ändå kommer från en s.k. liberal landsända och har lyckan att höra till en inkluderande hemförsamling. Mitt hjärta blöder över hur svårt det kan vara i andra sammanhang där taket är lägre och kärleken till medmänniskan är smalare. Jag känner troende regnbågsmänniskor som är så otrygga i kyrkan eller djupt ärrade av tidigare församlingserfarenheter att de inte vill komma till en vanlig gudstjänst.
Fast jag alltså tycker att regnbågsmässor inte egentligen borde behövas, hoppas jag att de kan vara en trygg oas för alla som inte annars vågar leta efter gudsdoften.
