Jag har tänkt på hur formerna och språket i olika kristna gudstjänster kan variera. Det är fint att det finns olika uttrycksformer så länge inte en del former heligförklaras och andra ses ner på. Det är fint med olika uttrycksformer för tron, för vi förstår bara lite av hurudan Gud är och vår personlighet och bakgrund spelar stor roll gällande hurudan församling man kan tänkas trivas i. Viktigt oberoende av trossammanhang är att man alltid tänker själv. Ifall det känns som att hen som predikar väcker negativa känslor kan det bero på att hen inte predikar en sund tro. Osund tro finns det tyvärr så många exempel på. Osund undervisning kan ”vaccinera” mot en vuxen, mogen tro.
I den kristna kyrkan används ofta gammalmodiga, högtidliga ord som nåd och barmhärtighet. Vackra ord med oerhört djup, men har du inte stött på dem förut kan orden ibland bli stötestenar. Ibland kan gammaldags standardsvenska bli en mur. Det här kan konfirmander och andra som inte är vana vid kyrkiska stöta på. Det blir en kulturkrock mellan 1500-talspsalmer och some-generationen. Men även inom andra samfund än det lutherska kan det finnas kyrkiska, vissa ord och fraser som används. Ord som ”frimodig”, ”vittnesbörd” och ”seger” har jag svårt för att använda. Att predika är en svår konst. Jag beundrar dem som kan tala naturligt och nå mänskor utan att en predikoton smyger sig in i talet. Jag associerade vidare och funderade på att jag inte minns att jag skulle ha hört någon präst predika på dialekt någon gång. Jag tror det kunde vara en bra möjlighet. Julevangeliet finns i alla fall på dialekt. Jag kom att tänka på sången ”He vaal no värr än” som handlar om hur berättaren i sången klagar på hur eländigt allt är, men talar dialekt och blir mäkta förvånad när Gud svarar hen på dialekt.
I kyrkan betonas det att Jesus tar emot alla. Att man skall ta emot Guds rike som ett barn. Ibland står det här i kontrast till högtidliga ord, liturgi och betoningen på trosläror. Att man förstår trosläror är ingen förutsättning för att känna Gud, att delta i gudstjänsten och i församlingslivet. För en del kan ord vara skimrande skatter, för andra blir ord något som kommer i vägen. Vi måste tillåta varandra att uttrycka tro på olika sätt.
