Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Livets tröstetrasor

7 okt , 2021, 07.12 annaedgren

 

Vår ett-åriga Elsa har aldrig varit så mycket för tuttar. Famn och flaska är trygghet. Allra mest trygghet är trasan, ”taasan”. Eller alltså någon av trasorna, för vi har förstås flera, men det är oklart om hon har insett det.

Sovande baby med trasa i handen.

Ni vet, de där vita, tunna tygtrasorna som förr knöts till blöjor och nu för tiden används till allt från att torka snor på bebisar till att laga pascha eller sila någon sås eller puré.

En sådan trasa är Elsas stora trygghet i livet. Hon ropar högt ”TAASAN!” eller söker efter den när hon har stött sig, är trött, hungrig eller ensam.

Vuxna kör sällan med vita, mjuka tröstetrasor när vi har kris eller knaggligheter på gång. Många av oss har nog samma behov, vi bara tar till andra sorters tröstetrasor:  vi äter choklad eller tar en cigarett, vi häller upp en stor tekopp, vi sveper in oss i en Netflix-serie och en varm filt eller längtar till gymmets monotona rörelser.

Kanske också Gud eller tron kan vara en tröstetrasa? Jag kan sitta på en granstubbe med en ordlös bön då jag inte orkar. Jag kan läsa Bibeln eller en andaktsbok när jag är vilsen. Jag kan lyssna på andlig musik då jag behöver uppmuntran och mod. Jag kan svepa in mig i nåden då jag känner mig misslyckad eller otillräcklig. Som Elsa tvinnar trasans hörn mellan ett litet pekfinger och en tumme, så kan jag snurra på frälsarkransens armbandspärlor.

Elsa får inte sin trasa varje gång hon vill ha den. Vi får inte heller allt vi vill av Gud, tron löser inte alla våra problem och utmaningar. Men en tröstetrasa kan vara nog så bra att ha ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *