När jag deltar i gudstjänsten utan egna barn tycker jag att det är riktigt trevligt om det hörs nyfikna röster från barnhörnan eller spring från små Goretex-skor. Församlingsgemenskapen är ju för alla, stora som små.
När jag deltar i gudstjänsten med egna barn är jag mera med nerverna på ytan. Tänk om någons gudstjänstkänsla (för)störs av just min gulleplutt? Fast jag har satt mjuka tysta strumpor på de små fötterna, kommit med lillmagen fullmatad och en sats tystlåtna leksaker sitter jag ändå där och är lite smånervös för att folk ska bli störda.
Jag vet ju inte hur alla de jag delar gudstjänstgemenskap med tänker, kanske jag oroar mig helt i onödan. Eller kanske fröna till min nervositet ligger i ett ganska smalt sätt att se på gudstjänstlivet och hur det kunde göras och levas? Kanske fröna till samma tänk ligger i att man så ofta i både församling och samhälle skiljer på barn och andra åldrar i sina mässor och klubbar mm? Kanske vi som individer, församling och kyrka – ja, som samhälle – skulle må bra av att blanda olika åldrar lite mera än vi gör nu för tiden.
I mitt jobb som kulturkoordinator möjliggör jag gärna kultur- och konstverksamhet där flera generationer möts. Både små och stora brukar uppskatta det stort. Jag minns t.ex. en fem-åring som efter en generationsöverskridande kultursession utbrast ”Jag visste inte att gamla människor kan vara sådär roliga!”
Jag visste inte att gamla människor kan vara sådär roliga!
Tillbaka till barn i gudstjänsten. Nästa gång jag är gudstjänstdeltagare med mycket ung avec ska jag jobba på att inte oroas över eventuella störningsfaktorer. Barnnärvaron får bli en påminnelse om många saker Jesus talade om: en påminnelse om att ta emot Guds rike som ett barn med alla sinnen, med hela kroppen och med alla känslor, med både skratt och tårar.
Har du exempel på lyckad generationsöverskridande verksamhet inom kyrkan, med kulturdoftande förtecken eller andra sammanhang?
Hör gärna av dig med en kommentar, jag är nyfiken på andras erfarenheter!
