Andetag

Det är lite konstigt att att jag inte har blivit erbjuden någon att tala med om min massiva hjärnblödning.

Jag bearbetade mitt trauma mycket när jag skrev min bok ”Ett blodkärl som brast”. Och jag har varit med om så mycket de här fyra åren, att jag inte har hunnit känna efter.

Men här på sensommaren blev jag ledsen. Inte deprimerad, men gråtmild.

Jag tog kontakt med min arbetsplatsläkare och och bad honom att skriva en remiss till en psykolog.

När jag sedan presenterade mig för psykologen sa jag bara: ”Jag vill bara gråta. Jag behöver inte några tips. Jag vill bara sörja.”

Så jag grät. Och sen grät jag lite till.

Att få gråta är en nåd.