Fadderuken – fadderveckan – har hållit på i dagarna sju. Det är introveckan för nya studenter. Jag har varit med på det mesta, skippat en del och gått hem i rimlig tid varje kväll. När jag studerade första gången levde jag ett ordentligt studieliv med allt vad det innebär. Det är bra nu, tänker jag.
Min första reaktion när jag kom till skolan var ”wow”. Den är otroligt stor och nybyggd, har stora salar och många verkstäder; allt från metall- och träverkstad till sömnad, tryckeri, keramik och musik- och filmstudio. Och alla i min klass verkar supertrevliga! De flesta här förstår vad jag säger när jag talar finlandssvenska. För vissa är det mer vanskelig, precis som det för mig är svårare att förstå vissa dialekter.
I fredags träffade jag en tjej som kommer från ett ställe utanför Oslo. Hon visade mig en app som listar alla reaprodukter i matbutikerna. Man ska handla på tilbud (=erbjudande) för att överleva på studentbudget, sa hon.
Hur börjar man tala norska?
Det är otroligt utmattande att hela tiden anstränga sig för att förstå norskan. Samtidigt som man är i en ny stad (eller by) med nya människor och försöker hitta sin lilla plats i det hela.
Jag funderar mycket på hur man börjar prata norska, och vilken dialekt jag ska anamma. Den här veckan har jag pratat helt och hållet svenska, övat att säga takk och nei takk i butiken (lol, vad svårt), samtidigt som jag slängt in nåt litet ord på norska ibland. A little goes a long way, sa min finlandssvenska vän som bott i Bergen i fyra år. Redan om man byter ut några ord har norrmännen lättare att förstå en.
Mitt mål är att tala flytande norska innan jul. Inte så att jag kan alla ord i ordboken men så att jag kan hålla en normal konversation på norska. Det gleder jeg meg til.
Nu ska jag gå på min första tur! Ha det!
