Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Är jag en hönsmamma?

3 aug , 2021, 19.15 mikaelawesterling

 

Är jag en hönsmamma? Absolut, om du frågar min man och mina barn. Jo, om du frågar mig. Jag skulle föredra att kalla det tigermamma, men jo, jag vet att det finns risk att jag överbeskyddar barnen och framför allt oroar mig för dem allt för lätt. Till största delen beror det på min personlighet. Det är inte roligt att vara en som lätt blir nervös, men det har sina goda sidor också. Det kan höra ihop med att vara empatisk, väl förberedd och en bra riskbedömare. Sonen säger rätt och slätt att jag är konstig. Men livet har lärt mig att alla är konstiga på sitt sätt, så jag tar det inte så hårt. Barnen har ju inte heller någon annan mamma att jämföra med, men de jämför mig med sin lugna pappa. Jag brukar tycka att det är tur att inte båda föräldrarna är likadana, att det är bra att vi kan komplettera varandra.

Barnen är mina ögonstenar. Jag gör mitt bästa för dem. Mitt bästa räcker inte alltid till och det känns illa i hjärtat var gång de på allvar är ledsna. Samtidigt vet jag att besvikelser och problem behövs för att resiliensen ska växa och de skall bli kloka och goda vuxna. Det hör till att små barn ska vilja ha allt nu, beroende på omständigheterna de växer i, lär barn sig så småningom att vänta och att dela med andra. Svårigheten som förälder är nog det där balanserandet.  Man kan inte älska sina barn för mycket, men man kan ge dem för mycket materiella saker eller bana väg för mycket.

Som jag varit inne på tidigare är läkarutbildningen och -erfarenheten både till välsignelse och till skada för hur orolig jag blir för barnen då de är sjuka eller slår sig. Men jag tror inte läkarutbildningen spelar någon avgörande roll för hur jag är som mamma. Däremot har erfarenheten som barnrådgivningsläkare gett en del lugn. Barnen är förstås vaccinerade mot det mesta. Som läkare känns det kanske också som en extra stark plikt att följa covid-19-rekommendationerna, föra barnen på test etc. Barnen måste stå ut med att jag alltid måste putsa deras sår. Med tiden måste jag lära mig att ge dem allt mer självbestämmanderätt. Men cykelhjälm är ett måste.

Det finns forskning som visar att flickbabyn lättare hindras från potentiellt farliga rörelser än pojkbabyn. Jag har låtit vår förstfödda röra sig rätt fritt, med mig nära vakande över henne. Som liten var hon den enda som sprang omkring som en vilde i kyrkan under barnsamlingarna. Förvånansvärt mycket kommenterar människor ännu om söner att de är så rörliga. Vår dotter har nog varit minst lika rörlig som vår son. Båda är klätterapor och sitter hellre ovanpå gungställningarna än i gungorna numera. En gång då dottern var ca 2 år sparkade hon boll i en torrlagd bassäng då hon ramlade och fick ett sår i ansiktet. De flesta föräldrar kritiserar inte varanda, men jag fick uppleva hur en mamma i en föräldra-barn-grupp såg på mig med kritik i blicken och undrade vad som hade hänt. Den gången fick jag inte dåligt samvete, men oftast är jag alltför hård mot mig själv och ältar vad som hänt och vad jag kunnat göra för att skydda barnen bättre.

Hur har då barnen påverkat mitt liv? Jag älskar min familj till universums slut som jag brukar säga till barnen, medveten om att universum inte har något slut. Numera då de snart behöver mindre sömn än jag känns det som att de snart får komma och stoppa om mig och inte tvärtom. Ibland kan jag harmas över att de känner mig som den där lite trötta mamman. De vet inte att jag var tjejen som sjöng i kör, satt i ungdoms- och församlingsråd, gick på jumppatimmar, spelade innebandy, träffade vänner s g s som varje vardagskväll. Nog går det att göra de här sakerna fortfarande, men inte alla. Ibland lär de mig om att vara rakare i kommunikationen och lyssna på sig själv. Det är härligt att följa med hur de växer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *