Det här inlägget skriver jag på förhand eftersom jag är mitt i flyttkaos hela helgen. Det är dags att lämna Helsingfors. Igårkväll, måndag, slog det mig för första gången på riktigt.
De senaste veckorna har varit fyllda med avskedskaffe, hejdå-kramar, jobbförberedelser, rensande, flyttlådor, marketplace-annonser, lägenhetssökande, jobbsökande, googlande överlag… Det har inte funnits en sekund över till att tänka, stanna upp, andas.
Vi flyttar faktiskt redan på lördag. Alltså igår, för er som läser det här på söndag. Och nu har jag drabbats av second thoughts.
Hur ska jag klara av att lämna Helsingfors? Jag saknar staden innan jag ens hunnit lämna den och jag vill redan flytta tillbaka. Helsingfors har verkligen allt – caféer, restauranger, hav, strand, klippor, natur, brusig stadsmiljö, vänner och bekanta.
Dessutom läste jag att Helsingfors är världens tredje bästa stad att bo i.
När jag flyttade från min etta grät jag i timmar. Satt i den tomma lägenheten och ville inte lämna. Fastän jag flyttade fem meter till en lägenhet i samma hus. Nu ska jag till ett annat land! Hur ska det gå?
Finns det andra här som lider av lika besvärlig separationsångest?
