Vi har precis kommit hem från att ha firat en skön midsommarhelg tillsammans med min sida av familjen. De två små kusinerna leker väldigt bra tillsammans och de tyckte det var superkul att plaska i havet. Mina syskon bor rätt utspritt så det var länge sen vi hade möjlighet att umgås så här. Egentligen tror jag inte vi umgåtts så här förut. Kanske har vi blivit vuxna nu.
Vi har åkt SUP, simmat och ätit gott. Oförskämt bra. Och vi hade till och med tur med vädret.
I några år har midsommar bara varit trötthet efter sjukhusvistelse eller så har vi inte haft möjlighet att åka någonstans på grund av allt sjukdomen innebar. Förra året kunde vi inte heller vara utomhus då vår prematur inte hade uppnått utomhusvikt.
Så i förhållande till det som varit har det varit oförskämt bra i år.
Men just då allt känns perfekt, då blir saknaden liksom större.
Jag tänker att det är ganska vettigt. Det är de här stunderna vi borde få ha tillsammans.
Och jag är så tacksam för den här helgen. För hela familjen, våra fina villagrannar och sommarparadiset där vi får ha det oförskämt bra. Men också för att känna att vi alla borde ha haft det tillsammans.
