I försommarens skönhet är det makabert att tänka på döden. Men jag känner att jag vill blogga om döden i alla fall. Ibland är jag så rädd för katastrofer och död att jag inte njuter helt av livet. Jag har ändå lärt mig att leva med den här skuggan av oro ganska bra. De få, men ändå några, unga människor med livsfarliga sjukdomar som jag på något sätt haft hand om på jobbet påverkar också naturligtvis. Jag vill inte att alla skall bli som mig, medveten om döden i väntrummet. Men jag kan förstå hur de som drabbas av död i familjen kan känna sig ytterst ensamma i vårt samhälle där döden ändå mest drabbar äldre personer och den förväntade livslängden är över 80 år. Min bloggarkollega Sandra skrev en alldeles lysande Andetag-blogg den 23.4.21 om hur man kan bemöta mänskor i sorg, läs den om du inte redan gjort det!
Plötsliga sjukdomsattacker kan drabba även unga elitidrottare. Christian Eriksens hjärtstillestånd chockerade fotbollsvärlden och det kamratstöd som idrottarna och åskådarna visade tyckte jag var rörande. Det är fantastiskt hur mycket höjd levnadsstandard och vetenskap har påverkat människors liv så att döden inte är lika närvarande i livet längre som den var till exempel ännu för 100 år sedan.
Döden skrämmer mig. Jag kan känna avund över människors sorglöshet. Tänk att det finns folk som vågar ta risker och t ex soloklättra upp för berg! Det är något jag inte helt kan förstå. Jag kan också känna avund över vissa kristnas förtröstan, de verkar inte vara lika rädda som jag. Ändå tror jag på det kristna hoppet, men är speciellt rädd för förlusten som döden innebär. Jag undrar om inte jag själv blivit läkare för att på något sätt kunna hjälpa mig själv och mina anhöriga i kampen mot döden. Då mycket gamla dör känner jag inte riktigt samma främmandeskap inför döden. Min kära famo brukade prata om en god, bråd död. Sorgen är naturligtvis stor, men döden känns inte helt som en fiende då en ser sin äldre släkting ligga onåbar och redan på väg bort.
Tanken på evigheten är för mig ganska skrämmande, även tanken på evigheten i en himmel där allt är endast gott. Min hjärna kan inte fatta det. Det är inte lätt att trösta ett barn som om kvällen funderar på vad som händer efter döden då en själv blir gråtfärdig av att tänka på det. Då håller jag fast vid det jag tror på, att Gud i himlen kommer att torka bort allas tårar. En vers ur Psalmen 388 i den lutherska kyrkans psalmbok tycker jag sammanfattar himlen bäst:
O ljuvliga land,
där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här.
Nikolai Frederik Severin Grundtvig, år 1824
En annan bild som tröstar mig är begreppet om att vara utanför tiden när man dör. Teologen Patrik Hagman, vars fru och son båda har dött, blev intervjuad av journalisten och författaren Sofia Torvalds på Kyrkans Ungdoms Pieksämäkiläger för några år sedan och den bilden kändes som en sorts tröstande beskrivning av livet efter döden.
Överhuvudtaget är lidandets problem, varför det finns så mycket lidande i världen om Gud är allsmäktig, det svåraste för mig som kristen. Ofta säger kristna att allt får en mening och om det ger tröst och ork i lidandet så är det fint. Men för dem som inte just då (eller ens efter tiotals år) ser någon mening eller gagn så kan de orden bli en dubbelbörda: man måste gå igenom något svårt och ännu sedan vara så mogen att man får något ut av det. Det kan bli en likadan dubbelbörda som när man uppmanar kvinnor som vill bli gravida att slappna av och sluta stressa så blir de nog snart gravida. Inom vissa kristna församlingar kan man mena väl men göra stor skada genom att låta förstå att tror man tillräckligt så försvinner sjukdomen/döden/lidandet (och händer det inte är det du som inte tror tillräckligt). En sådan Gudsbild kan jag inte ha. Det betyder inte att jag inte skulle kunna tro på under och bönesvar, men att jag är ganska försiktig med att bedöma något vara Guds vilja i andras liv. Jag tycker inte det finns belägg i Bibeln som helhet för att tro att Gud skulle skicka sjukdomar eller lidanden som straff. Alla vet vi att det inte finns något rättvist mått, att om någon lidit tillräckligt skulle det inte kunna hända fler olyckor i hens liv. Oskyldiga mänskor lider över hela världen på grund av beslut och krig som de inte haft något att göra med.
Tomas Sjödin, svensk författare och pastor har skrivit om hur han inte tycker att allt behöver ha en mening. Två av hans pojkar dog unga och jag tycker att han har rätt att uttala sig med auktoritet. För mig känns det befriande att inte vara tvungen att hitta en mening i allt lidande. Livet är ibland fruktansvärt sorgligt. Och ofta också oerhört underbart.
