Jag gillar inte då ordet utmaning används som uppmaning. Nu menar jag inte i första hand olika fotouppgifter som dyker upp likt forna tiders kedjebrev i ens flöde på sociala medier utan då det handlar om att någon vill att någon annan ska ändra på sig själv av olika orsaker och utmanar hen till olika åtgärder. Jag förstår förstås att motionsutmaningar kan vara ett jättebra sätt att få en god vana, till exempel att börja träna regelbundet eller stå mer under sin arbetsdag, men det finns också risk för att många börjar med något alldeles för hårt och tidskrävande och inte orkar hålla på med det längre än en månad. Men visst, allt hälsosamt man gör är hemåt. Förut tog jag inte någon större notis om olika motionsutmaningar som dök upp på Facebook. Jag provade planka-utmaningen där man successivt skulle öka tiden man står i planka, men kom inte längre än högst 2 veckor av en månad och sedan orkade inte min kropp förlänga tiden så som det stod i programmet. Jag tog inte det så personligt. Men nu under coronapandemin blir jag provocerad av liknande motionsutmaningar till den grad att jag blir riktigt arg, även om dessa utmaningar inte är riktade till mig personligen. Jag vet inte riktigt varför jag tar det så personligt. Antagligen tycker jag att det är en förolämpning att det antas att jag skall orka med mer utmaningar. (Även om det nu egentligen bara är reklam för någon PT eller allmän hälsokampanj).
Jag förstår ju att vardagslivet under coronarestriktionerna har varit och är mycket olika för olika mänskor i olika livssituationer. Den med familj, hus och sommarvilla har haft det annorlunda än den som bor i en singel-lägenhet utan de här sakerna, som en journalist på Hbl påpekade förra veckan. Mitt liv har varit riktigt lätt jämfört med många andras. Men jag upplever ändå att jag har helt tillräckligt med denna ca 500 dagars utmaning som heter Stay Sane during the Covid-19-pandemic.
Så nej! Jag utmanar ingen.
Men jag har en dröm om en gräsrotsrörelse av ”Pay it forward”. Det finns en film med samma titel från år 2000 där grundidén är att man gör något gott för någon annan när man själv får något. Tänk om vi efter att ha fått våra vaccindoser kunde donera pengar för att någon annan skulle få bli vaccinerad eller betala in till en organisation som hjälper fattiga människor runt om i världen. Nu menar jag inte att folk som redan har problem med att få räkningarna betalda skulle behöva donera pengar, men jag tänker på dem som har möjlighet till detta. Det finns många pålitliga organisationer att välja mellan. Eller gläd någon i vårdpersonalen som vaccinerar dig. Jo, de gör ”bara sitt jobb”, men på många hälsovårdscentraler är det brist på hälsovårdare och sjukskötare och läkare och de som finns har tänjt sig till bristningsgränsen under covid-19-pandemin. Det är inte alls sagt att det har funnits extra personal för att sköta testning och smittspårning och vaccinering. På många ställen har vårdpersonalen bara varit tvungna att sköta detta samtidigt som allt annat jobb hopar sig.
