Jag har jag haft mitt körkort i ett år nu! Jihoo!
I ett år har jag sluppit att vänta på taxibilar som inte kommer.
I ett år har jag sluppit förklara att jag nog klarar att spänna säkerhetsbältet själv, och öppna dörren själv.
I ett år har jag sluppit förklara på telefon: ”Nej inte från gatan, dörren öppnas från innergården”.
I ett år har jag sluppit räkna taxiresor i slutet av månaden bara för att märka att de inte räcker.
I ett år har jag fört barnen till deras hobbyer, och småprata med dem utan att obehöriga öron lyssnar.
I ett år har jag kunnat oplanerat sätta mig i min bil och köra var som helst.
Jag har bytt bromsar på min bil, bytt däck och tankat (okej då, Linus har tankat mera). Det har blivit dyrt.
Det här är inte ett lov till privatbilismen. Det här är jag som är överlycklig för att jag med mina kroppsliga begränsningar kan ta mig dit som jag inte skulle kunna ta mig utan bil.
Jag hoppas och tror att mitt epilepsianfall inte återupprepar sig. Och om det upprepar sig har jag åtminstone haft ett ljuvligt år med min bil 🚗 ❤️
