Det finns vissa byggstenar som behövs för att leva hälsosamt både under en pandemi och annars. Att äta någorlunda hälsosamt, att motionera regelbundet, att stå och röra på sig under arbetsdagen, att sova tillräckligt är bra för alla människor. Sedan är det en annan sak att det är ganska få personer som följer alla hälsorekommendationer hela tiden. Andra byggstenar i hälsan är mer individuella. Vänskaps- och släktband ger mig glädje och trygghet. Att lyssna på musik kan lyfta humöret mer än jag brukar inse innan jag mer av en impuls lägger igång musiken. Tidigare fick jag känna sångens bärande kraft som körsångare, men nu har jag inte sjungit i kör på många år. Men jag minns hur roligt det var senast jag sjöng i kör då jag deltog i His Master´s Noise 30-årsjubileum våren 2018. Även om rösten var mycket rostig och jag måste mima i de högsta tonerna som första sopran.
Alla gillar och är bra på olika saker. Att skriva är mitt bästa sätt att uttrycka mig på. Skall jag hålla tal eller föredrag blir jag nervös och talar alldeles för snabbt. En vill ju lära barnen att inte jämföra sig med andra och att alla får prova på olika saker utan att värderas. Men rent ut sagt kan jag inte pyssla eller teckna eller inreda hus. Skrivandet har legat lite i träda sedan jag blev mamma. Att hinna och ha ro att skriva ger mig en känsla av att kunna utöka mina roller igen, inte endast vara mamma, fru och läkare.
Att skriva är också ett sätt för mig att bearbeta det som händer i livet. Jag har alltid skrivit dagbok, oftare när jag är ledsen eller är orolig. Att ha en grubbelstund på eftermiddagen eller tidig kväll då man skriver ner allt som tär på en är en psykologisk teknik för att minska ältande och oro och eftersom jag tycker att den hjälper mig, så brukar jag rekommendera den också för mina patienter.
Innerst inne i mig kan det finnas en vag tanke på att det skulle vara roligt att skriva en roman. Karin Erlandsson skriver i ”Alla orden i mig” att vill man skriva en bok skall man sätta igång och inte tro på sina ursäkter. På ett sätt skulle jag gärna skriva en roman, men jag har inte tillräckligt av den viljan och framför allt inga berättelser som jag vill berätta. Det spelar ingen större roll att min del är att läsa.
Vissa dagar på jobbet tänker jag argt och trotsigt för mig själv: Jag skulle ha blivit journalist eller bibliotekarie. Första gången jag sökte in till Medicinska fakulteten i Helsingfors kom jag inte in. Jag studerade journalistik ett år på Soc&kom där jag hade duktiga, engagerade lärare. Sommaren innan jag började studera medicin var jag sommarpraktikant avlönad med fondpengar på Vasabladet där jag bl a gjorde ett reportage om en paddeltur i närtrakten och tilltalades ”Vasabladet” under hela dagen. Många av mina klasskamrater blev kända journalister och författare. Jag tänker speciellt på Jeanette Björkqvist som genom sitt arbete lyfter upp samhälleliga frågor och bryr sig om de utsatta i samhället, som uteliggare och prostituerade. Visst är jag nöjd med mitt yrkesval, men det finns många sätt att hjälpa mänskor på och jag beundrar verkligen de engagerade journalister, sjukskötare, psykologer, socialarbetare och lärare som jag känner. Jag vet hur mycket de satsar på det de gör, ofta med låg lön och utan att få tillräcklig uppskattning.
