Nu har det gått ganska jämnt ett år sedan covid-19 började sprida sig i Finland och förskolebarnen lärde sig att corona skrivs med C. Just nu jag är ändå tacksam över två saker.
Jag är så tacksam att jag bor i Finland och att restriktionerna här infördes rätt tidigt på våren. När jag såg de första nyhetsbilderna från italienska sjukhus där det rådde brist på intensivvårdplatser blev jag för första gången orolig. Före det var hotet för avlägset. De som tycker att covid-19-pandemin överdrivs och vill jämföra dödligheten med dödligheten för influensa talar mest om överdödlighet och glömmer vad de låga överdödlighetssiffrorna har kostat. Överdödlighet är en mätare, men det finns andra. Jag kan försäkra att influensapatienter inte fyller intensivvårdplatserna på detta sätt och att det inte är lika många unga och friska som dör i influensa. Allas liv är lika mycket värda. Ändå förminskas pandemifaran av vissa och det sägs att ”bara” äldre och folk med grundsjukdomar får en svår sjukdomsbild. Är deras liv då inte lika mycket värda som ungas eller friskas liv? Då covid-19 även dödar fler yngre människor än influensan oftast gör säger inte dödstalen allt. Om en yngre person dör förloras fler livsår.
Dessutom är det viktigt att tänka på de som ska ta hand om covid-19-sjuka. Vår sjukvårdspersonal har jobbat under hård press, men har inte behövt få post-traumatiskt stress-syndrom över alla som dött för att det inte fanns tillräckligt respiratorer eller intensivvårdsskötare. Med tidsbrist följer misstag och risk för att själv bli smittad. Jag hittade ingen säker källa på hur många ur sjukvårdspersonalen i Finland som dött av covid-19. Två manliga läkare hade dött förra våren, men jag känner inte till ifall man vet om de smittats på jobbet.
Är jag rädd för covid-19? Jo, lite. Jag har som många andra en ständig liten oro i bakhuvudet över att någon man älskar ska få en allvarlig sjukdom. Med den personligheten och det yrke jag har är detta inget nytt för mig. Jag är fruktansvärt medveten om livets skörhet. Under undantagstillståndet var jag också orolig för att jag skulle bli tvungen att tillfälligt byta arbetsplats och jobba med uppgifter jag inte känner att jag klarar. Jag hade jobbat 16 år vid min förra arbetsplats och då undantagstillståndet kom hade jag jobbat lite på ett halvt år på mitt nya jobb. Man kan lugnt säga att jag gärna jobbar länge på samma ställe, känner trygghet i rutiner och att ha att göra med samma kolleger och patienter.
Jag är förstås medveten om att de orosmoment jag upplevt och upplever är på en helt annan skala än den sorg och oro människor känner som har haft någon nära svårt sjuk eller som har sorg över en anhörig som dött i sjukdomen.
När barnet nyser eller hostar till registerar jag det genast och med det samma går tankarna till att håller hen på att bli sjuk? Att ständigt monitorera sin familj är påfrestande och jag försöker dölja det för familjen så gott det går. Tack och lov har barnen varit friska detta år, men det är inte helt lätt att märka ifall det ständigt vintersnuviga barnet nu har gått över gränsen till att vara klart förkyld. Vi vuxna har nu i ett år haft mycket få sociala kontakter. Jobbigast är nog att inte våga träffa sina egna föräldrar inomhus och att inte kunna krama dem. Att använda munskydd kan jag leva med, men jag saknar nog mycket att kunna träffa vänner inomhus.
Att leva innebär att ta kalkylerade risker. Ifall resor inte är förbjudna men onödiga resor skall undvikas måste jag väga riskerna med en resa till släkten. Flera gånger har jag bedömt att resan är nödvändig och då har vi åkt iväg men varit mycket försiktiga. Många av oss bär också på en rädsla att göra fel, att på grund av ett val man gjort smitta andra. Restriktionerna följer jag gärna eftersom det räddar liv. Men det betyder inte att jag inte är oerhört trött på allt som har med hela pandemin att göra.
Plötslig död/allvarlig sjukdom fångar vår uppmärksamhet bättre än långsamma, kroniska händelser. Det väcker lättare oro och ångest, tankar på jordens undergång. Någon frågar sig om coronapandemin kommer från Gud. Jag tror inte att någon sjukdom kommer från Gud, inte cancer, inte virussjukdomar, inte heller krig eller hungersnöd.
Den andra saken jag är tacksam över är att det nu finns flera vaccin. Jag är en vaccinförespråkare, det är ingen nyhet. Mitt råd, som jag bygger på vetenskaplig grund, är att ta det covid-19-vaccin som du erbjuds. Jag anser att det är helt ok att vara orolig för biverkningar, att ta reda på riskerna från vetenskapliga källor och fatta sitt eget beslut. Risken att få någon allvarlig biverkning av de covid-19 vaccin som nu finns i Finland är liten. Nyttan för en enskild vuxen bedöms vara mycket större än eventuella risker och på befolkningsnivån är det självklart att vaccinering är det som kan stoppa pandemin. Så håll ut! Det är viktigt att vi stöder varandra, tänker på att de allra flesta gör så gott de kan och inte talar illa om ”de där som inte följer restriktionerna”.
