För ganska exakt ett år sedan blev det officiellt. Jag hade blivit sjukpensionär. Vid 35.
Många skulle nog tycka att det är ett nederlag att bli sjukpensionär vid 35 års ålder. Jag hade också tyckt det för fem år sedan.
Men – under omständigheterna är det det bästa som har hänt mig.
Vad gör jag gör då?
1. Jag sover mycket mera än hjärnblödningen.
2. Jag måste väcka min kropp med att stretcha åtminstone en halv timme på morgonen.
3. Jag jobbar lite nästan varje dag. Jag skriver, intervjuar människor, idear, jobbar med webb, har små möten med mina kollegor. Allt sånt som en en journalist gör.
4. Jag går på gymmet. Jag brukar vara där åtminstone två till tre timmar.
5. Jag sköter vårt hushåll och mina barn. Allt tar längre tid än innan min hjärnblödning.
6. Jag träffar kompisar – en livsviktig del av mitt liv och rehabilitering.
7. Stretchar lite till.
8. Sedan sover jag lite till.
Jag är SÅ glad att bor i Finland.
Jag är SÅ glad att började jobba heltid när jag var 23.
Jag är SÅ glad att jag jobbade heltid i cirka 10 år (förutom när barnen var riktigt små).
Jag är SÅ glad att pensionsförsäkringsbolagen finns.
Jag är SÅ glad att jag får jobba lite, utan att min pension påverkas.
Tack! 🥂
Vad har du för försäkringsbolag?
För mig känns allt svart just nu. Ska bli sjukpensionär vid 48.
Det betyder bara fattigdom. När man har MS, som gör att man får dålig balans och ramlar lätt, så får man ingen skadestånd eller sjukpension alls eftersom försäkringsbolaget inte täcker det – när man har en sjukdom som MS.
Äsch då! Det hade jag inte vetat! Jag har Veritas. Jag har varit mycket nöjd.