Vide hade åttamånaderskontroll här i veckan. ”Snabb.” antecknade läkaren i det lilla rådgivningshäftet. Vide har visat sig vara det. Snabb. Han kryper omkring i turbofart. Han stiger upp både där det går och där det inte går. Hans självförtroende är 50 gånger större än hans självinsikt och nästa gång någon i huset åker till en affär är denne illa tvungen att köpa en liten hjälm till barnet. Ibland ser den lille killen på oss och meddelar ”Ursäkta, bästa förälder, jag tänker nu släppa taget om mitt stöd här” och ett par sekunder står han tills han struttar omkull. Det går snabbt.
Idag har han också valt att säga ”pappa”. Den omtalade föräldern är väldigt nöjd. Själv är jag inte helt 100 på om det är just pappa han säger, det kan också vara rumpa. Men visst, säkert är det pappa.
En snabb typ.
Allt ser mycket bra ut, sa doktorn. Det känns underbart att höra positiva ord från en läkare. Förstås för att alla blir glada av trevlig feedback men framförallt för att vi i många år har förknippat läkarutlåtanden med väldigt tråkig information.
”Snabb, med den här farten får ni snart köpa en cykel till barnet.”
Vilken grej. Det ser ut som att vårt barn kommer att behöva en cykel. En framtid med ett cyklande barn. Förstår ni hur stort det är?
