I går dammsög vi vardagsrummet för att så småningom kunna ta in granen. Jag har börjat fundera på vad jag behöver handla hem för julbordet. Jag patrullerar på webben i väntan på uppdateringar från coronasamordningsgruppen, så att vi kan börja fundera på vad vi kan och inte kan genomföra av det vi planerat för julhelgen i församlingen. Mycket tyder på att det blir en virtuell jul.
Men jul blir det. Kanske till och från lite ensam och långtråkig. Kanske lite fattig. Eller kanske alldeles härlig. Kanske kommer jag att ha mer tid än jag brukar för att sitta och titta på den glittrande granen, spela brädspel, gå på promenader och titta hur alla ordnat det i sina trädgårdar.
”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det”, brukar en av mina kära, gamla vänner hurtigt säga, med ett visst mått av sarkasm i rösten. Det finns en sanningshalt i uttrycket – förutom att det går på rim är det väl därför det blivit ett bevingat uttryck. Jag kan inte ändra på omständigheterna. Alltså är det mitt angreppssätt, min inställning, som jag behöver vända mig till.
Sen är det förstås också ett alternativ – som kan vara befriande – att justera förväntningarna. Måste julen vara så god? Jul är det ju i alla fall. Och som julfirandet brukar se ut också utan pandemi är det väl snarare realistiskt än pessimistiskt att räkna med något av långtråkighet, klaustrofobi, besvikelse och blodsockerblues. Det omintetgör ändå ingenting. Det är ju inte vår eufori och sinnesstämning som gör julen, utan Gud kärlek.
Men jag har en liten övertro på listor. Jag har märkt att om jag gör upp en lista över vad jag önskar eller tänker, så blir betydligt mer förverkligat av det goda jag vill. Överst på min lista är julsånger. Vad är överst på din?
