Detta inlägg kommer antagligen att förstås fel på många olika nivåer, men det vore inte mitt första inlägg som gör det. Så tänkte köra på ändå.
Det rådande läget kring viruset och vardagen har fått mej att fundera på skillnader i hur man reagerar på nyhetsrubriceringar och snack i kafferum (virtuella kafferum för de flesta, bör tilläggas).
Enligt min helt subjektiva uppfattning verkar det finnas en intressant skiljelinje mellan de som har barn i dagis/skolålder och resten av populationen. De som har barn i dagis/skolålder har en lite annan vardag, då de dagliga rutinerna inte förändrats lika mycket som för mången annan. Speciellt de som har barn i låg-och högstadieålder har en något tudelad värld där skolan (mer eller mindre) fortsätter normalt medan en stor del av det övriga samhället är delvis eller nästan helt nedstängt.
Jag hör till riskgruppen för corona (pga. ärftliga sjukdomar) och många i min nära krets gör även det (av olika orsaker). Ändå har jag lite svårt med att bli mera orolig än vad jag är nu. Läget är naturligtvis allvarligt och man bör bära mask och tvätta händerna flitigt, men så länge som skolan fortsätter och det finns en någorlunda normal vardag, vet jag inte riktigt hur man skall agera utöver det. Förutom att naturligtvis inte gå till shoppingcentra i trängsel, men det är väl självklart?
Som förälder måste man dessutom försöka hålla upp gott mod, för barnen känner lätt av föräldrarnas oro och man får försöka att inte visa det för tydligt. Barnen har det jobbigt redan som det är, med alla förändringar i vardagen som inhiberade hobbyn, inhiberade kalas och, inte helt oviktigt, att mycket av den normala mänskliga (fysiska) kontakten upphört. De äldre barnen förstår det lite bättre, men inte gör det dem immuna för situationen.
Många barnföräldrar har även egna föräldrar att oroa sig för. Man har alltså två generationer man måste ha i åtanke. Sedan har man ju sin egen vardag med eventuellt svårt läge på jobbet, inhiberade hobbyn, resor, fester med vänner och fast vad. Och eftersom alla är betydligt mera hemma än normalt, finns det mera hemmasysslor än vad det normalt skulle finnas.
Summa summarum, man har tillräckligt att hålla reda på utan att olika domedagsprofeter basunerar ut olika råd och tips om det mesta. Utöver detta tycks alla vänta på ett magiskt mirakelvaccin som senast till påsken har löst problemet med corona – vilket ju inte riktigt känns sannolikt.
Min text är kanske inte så sammanhängande, det är mera ett kollage av olika tankar som jag har just nu. Men läget är lite speciellt när man enligt media och domedagsprofeter lever i de yttersta tiderna men i vardagen går man snällt med barnen till skolan varje dag och skall fundera på vad som skall ätas till middag. Och hur skall man få veckoslutet att gå runt då hobbyn och kalas är inhiberade men barnen kan inte sitta hela veckoslutet framför TV:n. Så ut borde man gå och göra något, men allt är stängt och man skall ogärna gå till ställen där det blir folksamling.
Avslutningsvis kan konstateras att jag är medveten om att det är ett privilegium att ha dessa problem. Kanske det även är ett privilegium att ha så fullt upp med vardagen att man inte hinner fundera på domedagen och pandemins alla nyanser.
Må väl. Och ha mask. Och tvätta händerna. Och håll avstånd.
