Om jag inte hade en klocka skulle jag inte veta om det är skymning eller gryning. Mitt på dagen är det något ljusare, men mest är det bara olika nyanser på gråskalan. Jag brukar inte lida av det.
Men den här senhösten är inte som vanligt. Ett krisläge med undantagstillstånd har övergått till det nya normala. Den största utmaningen just nu är att anpassa församlingslivet till de ständigt föränderliga restriktionerna. Som att dansa tango med liv som insats.
Kanske är det därför mörkret känns lite mörkare än det brukar. Jag längtar mer än vanligt efter adventsljus och pepparkakor, efter att få slå in julklappar och sjunga De Vackraste Julsångerna. Jag drömde en mardröm häromnatten att vi sjöng De Vackraste Julsångerna i ett befolkningsskydd.
Jag hade tänkt reflektera kring vad seger är och inte är. Om hur det inte är en seger, att president Trump flyttat USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Inte ens för en sionist är det en seger, om följden är en förvärrad konflikt. Alla förlorar, om inte fred, frihet och mänskliga rättigheter tillkommer alla i kraft att vi är människor.
Jag ville skriva om hur det inte är en seger att vårt land får tillgång till vaccin, om covid-19 fortsätter att härja i länder som inte har råd. Om hur det inte är en seger att kunna äta julmiddag med familjen eller samlas till julbön, om följden är att viruset sprider sig.
Men sen knackade en annan tanke på dörren till mitt medvetande. Vad jag mer än något annat vill dela idag är hopp. Både för min egen skull och för din skull, som läser. Ju mörkare det är eller blir, desto mer behöver vi ljus. Allt ljus vi kan få. Stearinljus, elljus, LED-ljus, laserpointers. Allt ljus.
Ljus, om än aldrig så lite, ger tillvaron form, så att vi kan få grepp om den. En ljuspunkt ger oss något att förhålla oss till, navigera utifrån. Det ger handlingskraft och hopp.
Och det finns ljus. I den här tiden kan man behöva träna sitt öga för att se det. Vi kan behöva hjälpas åt för att se det. Men det finns. Mörkret är inte kompakt. En grå nyans är ändå ljusare än en svart.
Det är hopp, att julen inte kan inhiberas: Gud har kommit oss nära, Gud blev människa. Viljan att hjälpa som jag ser i julinsamlingar och julgåvor, det är hopp. Kraften att avstå något för att skydda dem som är mest sårbara för att bli sjuka, det är hopp. Tålamodet att hålla ut med social distansering, kliande munskydd och osäkerhet, det är hopp.
När liv är i fara ser jag med ens hur värdefullt livet är – varje liv – och jag vill skydda det. Jag kan hålla distans i julhelgen. Jag kan låta bli att dricka glögg med alla hemvändande österbottningar. Jag kan sjunga De Vackraste julsångerna för mig själv. Jag kan ta del i en virtuell julbön i stället för att gå till kyrkan.
Varje handling i tro, hopp och kärlek i det här läget är en ljus i mörkret. Och nu behöver vi allt ljus vi kan få.
Adventstiden och jultiden blir kanske inte som den brukar. Men jag tror att det kan bli en jul som för oss nära julens stora fråga. Gud avstod för att bli människa, och som människa avstod han sitt liv. Varför?
”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Ty ett barn är oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.”
Jesajas julprofetia.
