Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Det måste bli vi!

19 Nov , 2020, 16.03 Susanna

 

Efter att förra veckans lyckorus lite lagt sig och inget nytt just nu händer så tänkte jag att det är dags att backa bandet lite. Jag vill självklart dela med mig av det som händer, men jag vill också dela med mig av allt som redan hänt. Därför vill jag idag berätta mer om mej och min kommande man, vi kommer ändå att stå i centrum nu en stund.

Nästa sommar kommer vi att fira 10 år tillsammans! Det känns stort och fint och självklart. Vi träffades alltså som små osäkra tonåringar. Han började i samma högstadium som jag, men det tog en stund innan vi blev kompisar. Jag gick på samma klass som en av hans bästa kompisar och därmed noterade vi varandras existens. Under sjuan var det blickar i korridoren, under åttan lade vi till varandra på mese (dåvarande chattprogrammet man var illa tvungen att använda om man ville kommunicera utanför telefonsamtal och SMS) och skickade korta hej till varandra nu och då. Sommaren mellan åttan och nian blev vi ihopfösta in i samma lilla kompisgäng och började tala med varandra utanför internet. Därifrån fanns det inget stopp längre. Jag har aldrig känt samhörighet med någon på det sättet. Snabbt blev vi bästa vänner, chattade långt in på natten, såg på filmer på fritiden och bara blev ett. Det var så självklart.

Vi började på samma gymnasium tillsammans, vår kompisgrupp utökades till en större men han och en annan av mina vänner var de jag alltid vände mig till först. Alltid ville umgås med i första hand, alltid ville sitta nära. Det tog en god stund för oss. Många långa nätter och ingående diskussioner, utbenande av känslor och funderingar, men tillslut bara måste vi bli tillsammans. Inget annat kändes logiskt helt enkelt. Vi funderade på hur det skulle kännas om den andra blev tillsammans med någon annan, men varje gång vi diskuterade det tog det helt enkelt för ont.

Till slut blev vi tillsammans

Det tog en stund för oss att berätta för våra vänner, ett beslut som än idag var det rätta. Vi måste vara bara vi en stund. Vi smög runt, kom med ursäkter och bortförklaringar, gick på bio i smyg och höll hand när vi visste att ingen såg. Måste hitta hur vi gick från bästa vänner till pojkvän och flickvän. Det är helt enkelt inte som på film kände vi, och vi ville känna oss säkra i varandra innan vi kunde låta någon annan ta del av det. Efter att vi dansat gammeldans tillsammans kände vi att nu är vi redo och berättade för vårt kompisgäng. Därifrån har vi bara fortsatt.

Vi tog en selfie i augusti, vår 9 årsdag till ära!

För att vara ärlig känns det inte som en stor sak att vi ska gifta oss. Det är något så självklart redan vid det här skedet. Vi har bott tillsammans i sex och ett halvt år. Varit förlovade i snart två år. Vi har sett varandras allra sämsta och allra bästa sidor. Känt allt man kan känna. Förutom att vi borde göra slut. Jag har aldrig varit så säker på något som att vi borde vara tillsammans. Vi stöder varandra, hejar på varandra, låter den andra göra stora skrämmande saker och plockar upp den andra om den gjort ett misstag och fallit. Vi bråkar ibland, gråter ibland. Blir arga på att den andra inte lyssnat, igen, eller inte reagerar som man vill. I slutändan kommer vi ändå tillbaka till varandra.

Jag älskar honom, och är så glad att just vi två går igenom det här tillsammans!

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *