I vanliga fall brukar det vara en trevlig aspekt av mitt arbete som kyrkoherde, att en dag inte är lik den andra. I slutet av dan har jag ofta gjort något helt annat än jag hade tänkt när jag började på. Något mer akut kom emellan, jag blev tvungen att prioritera om. Men idag, som en kalldusch, kom budet om att restriktionerna vi levt under sen någon gång i oktober inte lättar, utan tvärtom blir striktare. Förstå mig rätt, jag är tacksam över de myndigheter som ger oss sakkunniga och noggrant avvägda anvisningar – det gäller ju vårt liv och vår hälsa. Men jag kan inte begära av mig själv att jag med friskt mod, än en gång, ska ta mig an lägga om församlinglivet tillsammans med mina medarbetare i morgon.
Strax före stängningsdags handlade jag i en folktom affär. På eftermiddagen kom nyheten om att restriktionerna inte lättar, utan att vi återgår till mötesförbud för tio personer. Jag försökte dela min uppmärksamhet mellan handelslistan och hanteringen av vad det innebär, med första advent och en jubileumsgudstjänst runt hörnet. Och vad om det fortsätter så över Självständighetsdagen, Lucia? Julhelgen?
”When you can’t see the future, all you can do is the next right thing,” lärde jag mig i helgen, när vi en kväll åt popcorn och såg på Frozen II.
För mig var det att köpa mjölk från frigående kor. Det gör mig glad att tänka på kornas varma, mjuka hud och stora, snälla ögon. De står antagligen i något fähus nu och tuggar hö. Det gör mig glad att veta att i det fähuset är allt som det brukar. Livet lever sin gilla gång trots att ett virus härjar i världen och begränsar oss och skrämmer oss.
”The next right thing” är också att be för de människor jag kommit i kontakt med eller hört om, som behöver Guds hjälp just nu. Det är att göra det jag kan och att låta Gud bära både dem och mig. Och kanske, vem vet, ser jag något mer av framtiden i morgon.
”Men Herrens nåd tar inte slut, hans trofasthet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.” (Klag. 3:22).
