Vide är nu 5 månader. Han är pigg, glad och spänstig. Han är ganska upptagen med att öva sig på olika ljud och försöka svänga sig för tillfället. Igår hade vi prematurkontroll, en extra kontroll för att följa med hans tillväxt och kontrollera blodprovsvar. Vide föddes i vecka 34, så baserat på det är han ingen liten prematur. Men hans födselvikt gör honom till en liten prematur. Vide slutade växa i magen och vägde därför bara 1380 gram. Min graviditet med Oliver var inte heller lätt, han föddes i vecka 35 och vägde 1985 gram. Därför var vi inte helt främmande för tanken att få en liten en. Även om jag genom hela graviditeten önskade att han skulle vara över 2,5 kg. Det verkar liksom vara tänkt att bebisar ska få växa klart i magen.
Min graviditet med Vide följdes noga med, jag tror jag var på hela 11 ultraljud. Inte för att få fina 3D-bilder, utan för att följa med tillväxten som också avstannat för hans storebror. Gynekologen som hade hand om oss var fantastisk. Hon tog verkligen min oro på allvar. I början var han ganska stor men långsamt saktade tillväxten av. Mina symptom var lindrigare än med Oliver men blodtrycket blev problematiskt. Dessutom hade jag sammandragningar ofta från vecka 25. Jag räknade dagar, inte som nedräkning utan mer vilka dagar vi klarar oss förbi. Nicke hade på sitt jobb nämnt att bebisen antagligen kommer tidigare. Han fick lova att babyn inte skulle komma förrän mitten av juni då förhoppningsvis ett projekt skulle vara genomfört. Vide brydde sig föga om det och då han inte längre växte bestämde läkaren att han behöver komma ut och växa. Flödet i navelsträngen blev sämre. Eftersom vi redan en god tid hade vetat hur det såg ut hade jag fått kortisonsprutor som hjälper hans lungor att utvecklas.
Förlossningen var rätt obehaglig, babyns puls sjönk vid sammandragningarna. Tillslut kom förlossningsläkaren in och sa att bebisen behöver ut nu. Vi hann bli oroliga. Fosterhinnorna spräcktes och på några hemska minuter var han här. Vi var förberedda på att han skulle direkt till intensiven men det var en välmående, gråtande, om än pytteliten bebis som kom. Han var i gott skick och efter att ha blivit undersökt fick han ligga en stund på min mage. Jag var överraskad över den lilla fågelungen till barn på min mage men mest överraskad var jag att jag faktiskt fick ha honom hos mig.
Då han kom ner till babyintensiven slukade han en enorm portion på 5 ml direkt ur flaskan. Det kunde han sin litenhet till trots.
Då Nicke såg att Vide saturerade över 98 började han trycka av larmet som kan komma på mätaren då det är dålig kontakt. Andas kunde minibebisen minsann.
Prematurvården är inte som en vanlig BB-vistelse. Jag var på BB medan Vide var på babyintensiven. Vide föddes under coronavåren och Nicke fick därför inte vara på BB. Men på babyintensiven fick pappor vara och då jag skrevs ut från BB kunde vi bo i familjerum på babyintensiven.
Först låg Vide i värmeskåpet, kopplad till EKG och saturationsmätare. Sen behövde han också en uv-lampa. Han hade dubbla kanyler med dropp. Kanylerna behövde bytas ofta för att den starka näringen inte tas så väl emot av de små blodkärlen. Allt är så stort för en liten minimänniska.
Vi matade honom genom näs- magsond och övade att mata med flaska. Ibland fick han också ammas men små, små bebisar orkar inte så länge. Det var svårt att gå från flaskmatningen. I två månader pumpade jag innan han kunde ammas. Vi övade länge med vägning före och efter varje måltid för att kontrollera att han fick i sig tillräckliga mängder.
Det som är hoppfull med prematurvård är ändå att det finns en framtidstro. Det är så belönande då de växer. Och hela tiden har han haft framåtanda i blicken.
Jag har nästan glömt alla extra näringspåsar, otaliga vägningar och väckarklockan som ringde var tredje timme då trött baby skulle väckas för att motvilligt äta den pumpade mjölken. Hur frustrerande det var med matsonden han drog ut och oron inför hjärt- och hjärnultrat. Jag har nästan glömt magbekymmer, blodprov och temperaturmätningarna. Då vi var mitt i det trodde jag han skulle vara en minibebis för alltid.
Vi har firat varje gram han har gått upp. Glädjen var enorm den dag han vägde 2,5 kg och påbyltad fick vistas utomhus.
Plötsligt har vi en bebis som är som alla andra minimänniskor. Han är förstås fortfarande liten efter sin ålder. Vid 5 månader har han precis kommit upp till 6 kg. Och tänk att då han föddes var han bara ⅓ av sin nuvarande längd. Det är lite galet.
Fortfarande får han extra vitaminer och järn. Han går på fysioterapi en gång i veckan. Prematurer är ofta spända, de har liksom inte blivit tillräckligt ihopkurade i magen. Och ryggläget i kuvösen är inte direkt fosterställning. Han kommer att behöva lite extra hjälp tills han börjar krypa.
Med en prematur blir tiden med nyfödd ganska lång och det är faktiskt lite härligt. Föräldrarna får liksom vara med på allvar. Och prematurvården, eller egentligen all vård är enastående i Finland, det kan jag intyga.
Den 17 november är det internationella prematurdagen. Då kan vi uppmärksamma de här minibebisarna, de som tycker att världen är mer spännande än insidan av en mage.
