Andetag

När jag vaknade visste jag för ett ögonblick inte var jag var. Mörkret var kompakt och jag trevade efter en lampa jag bara tänt och släckt ett par gånger tidigare.

Sent igår kväll kom jag till Turun Kristillinen Opisto, där Kyrkomötet samlas. Höstsessionen öppnades igår, men jag kom sent, eftersom jag tog del i en ledarskapsutbildning på Lärkkulla, där jag sov igår.

På sociala medier får jag bilder hemifrån. Min familj äter pizza och spelar schack. Jag försöker mota känslan av att jag borde vara någon annan stans än jag är just nu. Jag förlåter mig den självömkan, för även om det hör till vanligheten att jag känner att jag borde vara på två ställen samtidigt, hör det inte till vanligheten att jag känner att jag borde vara på fyra.

En vän, en som jag vet har en intensiv arbetsbild just nu, delade en tanke på ett socialt medium: ”Låt dig inte uppslukas av dina problem – låt dig uppslukas av livets glädjeämnen.”

Jag är inte alltid mottaglig för sådana tankar. Ibland är jag för trött och för stressad för att känna att det har någon bäring på något överhuvudtaget, om det finns glädjeämnen och vad jag känner inför dem. Kanske det är då jag slukats av problemen – en drake, ur vars näsborrar det pyr ångor av ångest och handlingsförlamning.

Men igår kände jag mig buren och det var framför allt på grund av livets glädjeämnen. En vän från kursen i Lärkkulla gav mig skjuts till tåget och stannade och drack kaffe med mig på tågstationen innan tåget kom. Jag märkte att jag glömt mässingsnyckeln till mitt rum på Lärkkulla i fickan, den tog han med sig och ordnade om att den kom tillbaka till receptionen. När jag kom fram till Åbo och Kyrkomötet möttes jag av vänner och bekanta och en sa: ”Så roligt att du kom.” De bjöd mig snabbt med i diskussionerna och jag fick ta del av flera goda sådana under kvällen. Cafeterian var ännu öppen och jag köpte mig en smörgås med rökt lax. Teven på rummet var förvisso trasig, men det gjorde inget, för det fanns WiFi på rummet. När jag gick och lade mig tänkte jag, att om någon hade frågat hur min dag hade varit, så kunde jag ha sagt att den varit kantad av nåd. Nåd och kärlek.

Det är en nåd i sig, att kunna och orka vara så närvarande i sitt liv att man kan får syn på det. Nu ser jag det, för det har inte alltid kunnat. Kanske en nåd, det också; utan den erfarenheten skulle jag inte vara så närsynt nu.

”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” Paulus, Rom. 12:21.