Allhelgona var vacker men efter en känslosam helg har jag varit trött. Helgen tog luften ur mig. Den avslutades med att jag också fick veta att corona kommit för nära någon som verkligen inte borde utsättas.
Oron för den personen har gjort mig sömnlös, arg men främst rädd. Jag har också tänkt mycket på hur det skulle ha varit om Oliver levt och fått covid. Allt som följt med, samvetet hos den som smittat honom och oron för hur det skulle gå. Hur skulle vi ha hanterat det?
Jag har tänkt mycket på samvetsro. Det enda jag kan göra åt coronaviruset är att följa rekommendationer och hoppas andra också gör det.
Det lönar sig inte heller att vara stor i mun. Alla kan misslyckas.
Idag har USA-valet snurrat på i TVn, väldigt spännande men kanske mer obehagligt. Min förhoppning är att bara omtänksamma och godhjärtade människor med sund världsbild och självinsikt skulle ha maktpositioner i världen. Det hoppas jag är utgången. Det skulle ge mig lite frid.
Men jag rår inte på valet och försöker därför koncentrera mig på sånt jag rår på.
Exempelvis mitt eget obehag för julen. Julen 2020 kommer att vara Vides första jul och därför känns det viktigt att fylla den med goda minnen. Samtidigt är det första julen utan Oliver och det ger mig förstås magknip. Julen är svår. Barnens högtid som ska vara så fruktansvärt lycklig.
Jag tänkte arbeta mot min negativa feelis genom att göra överdrivna julaktiviteter, helt emot min egen magkänsla. Rätt som det är lurar jag mig själv. Jag tänker börja julpynta i november. Jag ska dricka mängder med glögg och idag inledde jag min kampanj med att baka den första pepparkaksdegen. Den står nu kallt och gottar till sig i all sin julighet.
Sen tvingar jag mig att pyssla helt orimligt mycket. Jag har till och med köpt garn till jultröjor som jag tänkt sticka. Till hela familjen. Det blir säkert orimligt gulligt på ett julkort. Allt för att köra över mitt julobehag. Rätt som det är gör pepparkakorna mig snäll också.
God november och gott nytt advent!
