Jag fick åka med på hans körresa till Tyskland när jag gick på femman. Vi körde längs med oändliga vägar i ett kuperat landskap som täcktes av solgula rapsfält. Jag satt med huvudet fastklistrat i bussfönstret. Vi skulle välja mat och jag förstod inte menyn. En annan tjej i min ålder kunde tyska så hon översatte. Jag valde helt fel. Kött med senor i. Ja, eller snarare senor med kött. Han åt köttet, jag höll mig till franskisarna. Ett av hotellen hade utsikt över Rehnfloden. Vi var på vinprovning på en vingård. Alla vuxna fick varsitt shotglas som det hälldes upp vin i. Jag fick smaka från hans glas. Inte jättegott, tyckte jag. Shotglaset har jag kvar.
Jag fick en häst till låns, en så kallad foderhäst. Det var en envis liten sheltandsponny som hette Minttu. Han byggde en box och en hage. Han ledde ut henne i hagen på morgnarna och tog in henne till kvällen. Jag brukade paja henne när hon var lugn och inte bet. Han brukade hjälpa mig upp på ponnyn och sedan ledde han runt henne i byn. En gång föll jag av. Det skrattade han åt, för det var faktiskt lite komiskt. I en video från den tiden säger jag ”jag FÖLL int åv, jag STEJG åv”.
Jag sjöng på min äldsta systers bröllop när jag var 15 år. Det var första gången jag sjöng solo. Han var så imponerad, minns jag. Kunde inte sluta prata om hur vackert jag sjungit, vilken röst jag hade. Han talade med sin körkompis som håller sånglektioner och jag började sjunga för henne. Somewhere over the rainbow minns jag att vi sjöng. Till julklapp fick jag ett notställ.
Min pappa.
Han stöttade mig i allt jag ville göra. Jag vet att det många gånger var tight med pengar, med de räckte alltid till för att jag skulle få följa mina drömmar. Aldrig har någon stöttat mig som han gjorde. Min pappa. Jag saknar honom varje dag.
_______________
Tack för att jag får skriva av mig här. Det är lite som terapi. Gör det du också. Det behöver inte vara så här i ett blogginlägg. Det kan vara i en dagbok. Eller i ett brev till dig själv – eller till den du saknar.
