I natt föll vinterns första snö. Ett tunt lager vitt puder, men tillräckligt för en sexåring att hoppa jämfota av glädje. Och för en bilägare att muttra över vinterdäck, svartis och morgontrafik.
Jag är inte rädd för döden. Men jag har en reflexväst som jag kränger på mig när jag ska länka i höstmörkret. Dubbskor för att kunna göra det också i halkan. Cykelhjälm, utifall att jag skulle bli påkörd. Cykellampa fram och bak. Krockkuddar, vaccinationsprogram, munskydd och brandalarm.
Jag läste i en artikel att frontalloben är det hjärnområde som svarar för riskbedömningar. Frontalloben utvecklas senast av alla och är fullt utvecklad först när människan är kring 25 år, hävdade hjärnforskaren.
Safe to say att min frontallob fungerar alldeles utmärkt. För även om jag inte är rädd för döden, tycker jag för mycket om mitt liv och min vardag för att förolyckas i något jag kunde ha räddats ifrån. Jag tycker för mycket om att kunna ta hand om min familj och församling. Det är härligt att leva.
Gud har gett människan både skyddsänglar och frontallob. Förnuft och beskydd i samarbete. Med Guds hjälp kan vi ge oss ut i mörkret, ut i ovissheten, framtiden.
Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig.
Ps. 139:12
