Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Att lyssna till jazz är som att kyssas

16 okt , 2020, 20.32 monica

 

Mitt förhållande till musik är tidvis mycket komplicerat. Inte så att jag inte skulle sjunga själv – nynnar ofta från morgon till kväll på någon vers eller psalmstrof. Särskilt gärna sjunger jag i skogen. Senast idag skrämde jag några älgar i sken genom att högt brista ut i en Taizesång. Men musik som andra producerar är en helt annan sak.

Delvis kanske mina svårigheter är yrkesrelaterade. Som kyrkligt anställd tas det ofta för givet att man är kunnig i och intresserad av sakral musik. För många är kärleken till musiken ett viktigt sätt att ge utlopp för en tro som kanske är svår att klä i ord. Och här känner jag mig alltid utanför. Jag har svårt att relatera till de andrahandsupplevelser som inspelad musik ofta utgör. Livet är ju per definition just – live!

Senaste lördag satt jag i Hangö kyrka under en musikalisk afton. South Point Singers med gäster uppträdde, och under konserten som bestod av musik ur flera genrer fick jag en viktig aha-upplevelse. Jag tycker om musik som framförs av personer som själva njuter av det de gör! Mina skickliga musikerkollegors lek med instrumenten under gufstjänsten, kören som svänger i takt med musiken, rap-musikens samspel mellan ord och rytm. Musik som görs med respekt för sin upphovsperson men med glimten i ögat.

Den bästa musiken är inte bunden till tidsperiod eller budskap, den är helt enkelt här och nu. Särskilt gäller det i min värld jazzmusiken. Eller, med andra ord, vem vill se en inspelad kärleks-scen hellre än att kramas av sin egen älskling? Att få njuta av Duke Ellington framförd av en entusiastisk kör är definitivt som att kyssas!

, ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *