“Jag tror vi borde ha varsitt munskydd hemma. Bara ifall att vi akut behöver en”. Så lät det hemma hos oss i april.
I början av augusti hade tonen ändrat till: “Jag ska kolla några butiker till! Vi använder engångsmunskydd om vi måste, men några man kan byka eller koka efter användning sku vara det bästa.”
Någon vecka senare kunde jag konstatera att jag blivit en person som tittar ilsket på alla utan munskydd i bussen.
Förra veckan gick jag på teater med munskydd och i dag är första dagen min arbetsplats kräver att jag bär munskydd i möte med kollegor eller studerande. Under en morgonlektion immade mina glasögon så mycket att jag fick göra valet mellan att behålla glasögonen på och inte se studerande på grund av imman eller att ta av glasögonen och inte se dem på grund av usel syn. “Hur kan ni undervisa i dom där?” frågade en lärare från det lågstadium som vi delar matsal med och pekade på våra masker. “Det är bara att göra det bästa av situationen, det finns inte så många alternativ” blev svaret. Till studerande som tycker att det känns främmande och svårt försöker vi ge tröstande ord att vi bara försöker rädda det som räddas kan.
We’re all in this together
Det är trots allt en fråga om gemenskap då vi talar om munskydd. På teatern fick jag en känsla av stolthet då jag såg att 98% av publiken bar munskydd. Vi var alla där, trots jobbiga glasögon och trots att den egna andedräkten kanske inte doftade av mint tuggummi. Vi var där för att få en kulturupplevelse, stödja teaterverksamheten och se till att vi kan gå på teater också efter denna pandemi. Efteråt blev det en lång kö till den närliggande sopkorgen utanför teatern medan alla tacksam drog in den friska kvällsluften.
I skolan handlar det om att vi hellre ser varandra varje dag i klassrummen och korridorerna än som bollar med initialer på skärmen. Jag är tacksam för varje dag jag får komma på jobb. Visserligen inte särskilt tacksam då väckarklockan ringer kl. 7.00, men nog tacksam då jag ser första kollegan eller studerande på morgonen. Vi kanske inte vet hur många månader, veckor eller dagar vi har kvar, men i alla fall har vi just den dagen tillsammans. Det känns både otroligt hopplöst och otroligt hoppingivande. På ett komplext och paradoxalt sätt.
Så om jag behöver ta mig igenom vardagen, arbetssituationer, bussresor, teaterbesök och köpcentrum iklädd ett munskydd så gör jag det. För det är värt varje dag då allt får kännas ens lite normalt. Trots glasögon, den egna dåliga andedräkten och att inte kunna le mot mina studerande i korridoren. Vi kämpar framåt, tillsammans. Alltid tillsammans.
