Vardagstro och söndagstvivel

jämlikhet

När jag svalde en levande daggmask och blev feminist

25 sep , 2020, 12.57 monica

 

En sommardag då jag var 8 år, typ, svalde jag inte bara en utan två levande daggmaskar från en nyplöjd åker. Grannens pojke hade lovat att om jag gjorde det skulle jag få vara indianhövding i nästa dag. Men den dagen dök han aldrig upp i kojan. Och jag insåg att makten kan ha många ansikten.

Då och där beslöt jag mig för att aldrig mera svälja levande varelser, och det löftet har jag hållit. Men på oräkneliga andra sätt har jag försökt vara till lags. På 70-talet gällde det ännu att se söt ut, att ha den rätta sneda pannluggen och make-upen som framhävde kindbenen. Mitt spikraka hår hölls aldrig i någon Farrah-lugg ens med hårspray, och klassfotona från den tiden får mig att rodna ännu efter många årtionden.

Trettio år senare fann jag mig själv på arbetsintervju, med läppstift och strumpbyxor, och benhård kompetens. Jobbet gick till den manliga sökanden, naturligtvis, men det var sista gången jag klädde mig för att spela med i systemet. Jag lade pappren i en låda, köpte foträta skor och försökte trösta mig med att också den som har stött huvudet mot glastaket har kommit en bit upp från åkern med daggmaskarna.

Så kom dagen då jag redan i hemlighet funderade på att undersöka möjligheterna till deltidspension, då plötsligt förtroendeuppgifter jag tjugo år tidigare hade varit beredd att svälja om inte maskar så åtminstone min stolthet för att få, lades i min famn.

Nu är jag ödmjukt medveten om hur mycket arbete från många systrar och bröder som ligger bakom sprickan i taket. Jag ser att det kanske går att förändra system långsamt, inifrån, bara en är envis. Men samtidigt vet jag också hur obarmhärtigt hårt arbete det ligger bakom varje steg mot en jämlik värld.

För femtio år sedan svalde jag en daggmask, för tjugo år sedan min stolthet. Men nu är tiden att svälja slut, nu är det tid att vi skapar den kyrka och den värld där alla är välkomna! Sluta väja för dem som gör skillnad på folk och folk! Om framtiden skall bli verklighet måste vi kunna lämna det gamla bakom oss och kämpa tillsammans, sida vid sida!

Porträtt av Monica Heikel-Nyberg

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *