Vardagstro och söndagstvivel
Händer som bläddrar igenom LP-skivor.

Andetag

I’ve become so numb

20 sep , 2020, 12.46 louise

 

Jag säger hej till personen som står i kassan. Går igenom hyllorna med cd-skivor som är sorterade i alfabetisk ordning. Ovanför skivorna speglas fingrarna som snabbt bläddrar igenom L-kategorin. jag hittar inte det jag söker. 

I kassan frågar jag “Har ni Meteååra?”. Jag var 11, att tala engelska var inte min starkaste sida. Personen i kassan berättade att tyvärr har de inte den skivan, men de kan beställa den. Jag gav dem mitt telefonnummer och traskade ut ur affären. 

En tid senare fick jag ett sms om att skivan anlänt till affären. Jag kom hem, matade in cd:n i stereon i vardagsrummet, satte mig på golvet och lyssnade från track 1 till track 13. 

Jag satt i 36 minuter och bara lyssnade. Rörde mig inte. Beundrade övergångarna mellan låtarna. Mike, Chester, hela bandet. Aldrig hade musik berört mig på samma sätt förr (förutom Can You Feel The Love Tonight med Elton John som var min favoritlåt som 4-åring).

Alla dagar efter skolan satt jag framför datorn. Youtubade allt jag kunde hitta med Linkin Park. Klipp från deras turnéer, intervjuer, musikvideor – allt. Jag printade ut bilder på Mike Shinoda och klistrade in dem i mitt häfte. Ritade hjärtan och skrev ner låttexter. 

Jag minns dagen när beskedet om sångaren Chester Benningtons bortgång kom.

Det var sommaren 2017 och jag jobbade som reporter på Österbottens Tidning. Jag såg nyheten på tidningens hemsida och fick ta en paus och gå in på wc:n.

Några dagar senare sitter jag med ett gäng killar kring ett bord på baren Black Sheeps innergård. Vi talade om Chesters död och en av killarna berättade hur glad han var över att han hunnit se Linkin Park live. Jag avundades honom så. Det gör jag ännu idag.

Musiken var så stark för mig när jag var yngre. Det är inte lika ofta jag hittar samma nivå av förundran idag. Det blir lätt slentrianmässigt lyssnande där samma Tiktok-låtar går på repeat.

Jag vill uppmuntra dig att lyssna på musik som har inspirerat dig. Musik som får dig att häpna, leva, gråta, skratta. 

Vad känner du? 

Side note: Nej, Numb är faktiskt inte min favoritlåt av LP.

Läs också

2 kommentarer

  1. Snyftaren skriver:

    Det händer att jag blir rörd, berörd, av musik. Ibland blir jag så där saligt euforisk, men det är ändå mera sällan. Allt oftare händer det att jag börjar gråta, och det går då inte att hejda. Min familj vet om det och suckar; nu börjar hon igen… Vad är det som gör att jag blir så omskakad i själen av musik och text? Det går liksom inte att förutsäga vad som triggar igång mig. Sommarteater, skolavslutningar, musik i radions flöde, t.o.m. familjens kråksång på min födelsedag- vad som helst i rätt (fel?) tidpunkt, får fördämningarna att brista och jag gråter hejdlöst. Pinsamt, oftast. Ibland skönt, om jag får vara ifred.
    Vad har jag gråtit till i sommar? Lasse Mårtenssons Stormskärsmaja (i ett sommarprat) och Darins Ja må du leva idag (på min födelsedag)

    • louise skriver:

      Jag ryser bara av att läsa din kommentar. För jag känner igen mig. Jag gråter lätt när det kommer till filmer, serier, musik och ja, sommarprat. Stina Wollters sommarprat (P1) minns jag som en riktig mascaraförstörare. Underbart att man kan känna så starkt! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *