Hur berättar jag om vem jag är? Det beror ju på sammanhanget, för jag försöker göra skillnad på personligt och privat, både när det gäller arbete och familj. Men en beskrivning som jag undviker 364 dagar i året är: mamma till fyra barn, varav tre i livet.
Det finns nämligen ingen bättre stämningsdödare, de där 364 dagarna. Ingen jag har träffat har riktigt haft grepp om hur den presentationen kunde bemötas. Säger en ”det var ledsamt att höra” låter det lika enfaldigt som ”vilken tur du har tre kvar”. Vissa upplevelser ligger bortom orden, alla de där dagarna utom en.
En dag i året firar vi den tvåspråkiga gudstjänsten för föräldrar som lever med en stol tom vid bordet. Den dagen finns det utrymme för alla de där tankarna som ”är jag förälder också om mitt barn inte lever” (en tanke som brände bakom ögonlocken strax efter den förstföddes bortgång) eller ”hur sörjer jag det barn jag aldrig hann lära känna”. Andra kommer med sina tankar kring de egna upplevelserna, och i samtalet och bönerna ryms både de barn som aldrig hann dra in luft i lungorna och de som av någon anledning rycktes bort mitt i vuxenlivet.
Hur lever en med en sådan sorg? Får en skratta eller känna sig sugen på sex när världen har rämnat? Eller finns det bara ett sätt att sörja på, det som handlar om tända ljus och söndersnutna pappersnäsdukar?
Också om det finns allmänna mönster för hur sorg oftast utvecklas, finns det lika många sätt att sörja som det finns människor. Det är ju en självklarhet, men känns inte alltid så när känslorna skär som knivar genom kroppen. Den enda sanning jag vet som gäller all sorg är att en bara kan komma igenom den ett steg i taget, en dag åt gången. Sorgens horisont är väldigt snäv.
Alla föräldrar kan inte samlas till gemenskap eller gudstjänst kring sorgen efter ett barn, och det finns inte alltid utrymme att tala om känslorna. Det vi kan göra är att tänka på varandra och försöka omge varandra med bön om mod att sörja och kraft att stå emot bitterheten. Inte bara en dag i året, utan alla dagar. Amen.
