Det finns en intressant kampanj i samband med Pride, men jag återkommer till det snart.
Först måste jag kort behandla det tragikomiska faktum att det ordnades en namntävling för Dickursby (nya) kyrka. Det kom in över 270 förslag och till vinnare valdes – wait for it – ”Dickursby kyrka”. Eller då Tikkurilan kirkko på finska. Det är ju så tråkigt att klockorna stannar. Såvida man ville vara på säkra sidan borde ju kyrkan ha fått namnet ”Dickursby nya kyrka”(Tikkurilan uusi kirkko), då någon nu kan bli konfys när den vandrar i in Dickursby kyrka och inser att det inte är samma byggnad som för 10 år sedan. Det bästa förslaget var, naturligtvis, ”Dickursby McDickursbyface” (Tikkurila McTikkurilaface på finska). Om du inte känner till detta skämt, googla Boaty McBoatface.
Sedan till brevet. Som sagt, det ordnas en kampanj i samband med Pride där det skrivs brev till HBTIQ+ personer av omtänksamma föräldrar. Tyvärr är tydligen denna typens brev en bristvara bland HBTIQ+, då alla föräldrar inte är fullt så förstående som de borde. Som parentes kan noteras, att jag som anser mej vara relativt à jour med den moderna världen är inte heller helt hundra på alla förkortningar kring detta tema. Det skall inte heller får vara orsak att inte våga skriva, då viljan att förstå och stöda andra människor skall vara det viktigaste.
Det är ju oerhört sorligt att det behövs en sådan kampanj. Att det finns någons barn (små eller vuxna), som inte fått omtänksamhet av sina föräldrar för att föräldrarna inte klarat av olikhet. Antagligen har föräldern inte menat illa, men det är ingen ursäkt för att såra någon. Speciellt inte någon som är i ett känsligt skede av sitt liv.
Vad är det månne som får föräldrar att reagera så starkt på olikhet? Oförmågan att hantera olikhet måste bottna i någon form av osäkerhet i sig själv, då man oroar sig för sitt eget (och barnets) anseende. Nu är det ju galet om man inte vågar visa sin kärlek till sina barn för att man funderar på vad Pena i grannen eller den lokala församlingens predikant kommer att säga? Det är ju någon form av hederskultur, vilket vi ju då inte enligt utsago har i Finland. Right…
Sedan kan jag tänka att någon förälder kan vara uppriktigt oroad för hur barnet skall klara sig, då föräldern inte själv besitter förmågan att se utanför sitt egen sammanhang. Att man jämför barnets situation med sin egen och inte får det att gå ihop. Man jämför sin egen tid som ung med nutiden, vilket inte är så lönt då världen ser lite annorlunda ut idag (med bl.a internet och andra nymodigheter).
Jag tänker på detta även via min roll som arbetsgivare. Är jag en person man inte skulle våga jobba med, om den arbetsmiljö jag ansvarar för inte är en arbetsmiljö av acceptans? Nu vill jag tro att arbetsmiljön på vårt jobb är sådan att alla skall våga jobba och trivas där. Tyvärr är det ju inte något jag själv kan bekräfta, då jag är en vit, medelålders heterosexuell man med en skälig socio-ekonomisk ställning. Jag har alltså en ganska skral referensgrund att stå på i dessa frågor. Vilket är något som behöver jobbas på.
Rekommenderar att envar skriver ett sådant brev. Läs instruktionerna i denna länk.
Må väl.
