För några dagar sedan blev jag så glad, då jag körde förbi riksdagshuset och såg en hop män stå och vifta med Finlands flagga medan de ropade ut krav på regeringens omedelbara avgång och landets utträde ur EU. Vad var det som var så roligt med det?
Jo, längs med Mannerheimvägen som kantades av ett stort polisuppbåd nalkades en rumänsk tiggarkvinna, med säkra steg och ett brett leende över ansiktet. Alldeles riktigt, hon var på väg mot folkhopen trots att hon knappast kunde förvänta sig några bidrag av de ströpersoner som följde med demonstrationen på tryggt avstånd vid sidan av.
Bilden jag bar med mig då trafikljusen ändrade färg och spårvagnen åkte vidare, var att kvinnan var fullständigt trygg trots den provocerande omgivningen. Hon ägde sin stad minst lika mycket som de hitresta flanellmännen, kanske i ännu högre grad. Den som tillbringar sina dagar sittande på trottoaren vid något av stadens huvudstråk känner dess invånare betydligt bättre än de vars världsbild formas av nationalistiska sociala medier. Precis som den vars enda inkomstkälla är att sälja Iso Numero för att få några slantar över att sända hem till familjen kan ha en helt annan erfarenhet av EU än den som skördar frukterna av vår sociala välfärd.
Demonstrationen utanför riksdagshuset har gått spårlöst förbi de medier jag följer. Det mod och den frimodighet den rumänska kvinnan utstrålade kommer att bära mig länge.
