Var vill du vara om fem år? Den frågan ställde en god vän till mig häromdagen. Jag kunde utan att tveka svara att jag, om Gud vill, fortfarande jobbar inte bara fem utan helst tio år till. Men är det hela sanningen?
Sanningen är sällan svart-vit. Om jag kunde vara säker på att min arbetsplats, mina arbetsuppgifter, min förman och mina arbetskamrater var de samma om fem år skulle jag inte tveka. Eller? Hur hemskt skulle inte det vara om ingenting och ingen hade utvecklats på den tiden? Om skämten var de samma, vilket de i och för sig redan har varit i flera år, om uppgifterna aldrig växlade och inga nya ansikten mötte en vid dörren?
Ännu värre skulle det ju vara om jag inte hade lärt mig någonting alls om fem år. Om mitt sätt att tänka och reagerainte alls hade utvecklats i någon riktning. Om jag bar på samma bitterhet, samma. Självgodhet och samma olösta frågor.
Ju mer jag tänker på frågan min vän ställde och på svaret jag gav, desto mera ser jag att det handlar om rädsla för förändringar. Visst vill jag fortfarande hålla fast det goda, vare sig det gäller arbets- eller privatlivet. Men jag vill inte leva ett icke-liv, som ett museiföremål eller en illustration av en gången tid.
Om min vän skulle fråga mig samma sak igen, skulle jag önska mig nåden att fortfarande ha vänner och arbetskamrater, att modigt kunna möta förändring och att få bli klok nog att veta vad det inte lönar sig att öda krafter på. Och att Gud så vill, givetvis.
Var vill du vara om fem år?
