Vi är nu inne på vecka 6947 av korontänen. Eller så känns det i varje fall. Rutinen börja förvisso sitta i nu, så man har vant sig vid att allt har sin lilla gång. Bokstavligen lilla gång.
Tursamt nog har det varit hyggligt väder, så barnen har kunnat vara ute och hålla social distans där. Tänk om detta skulle ha inträffat i november, när vi hade alla tiders skyfall och höstrusk i flera veckor? Då skulle det ha varit betydligt värre, skulle jag gissa? Värre ur det mentala perspektivet, menar jag.
En korontän i bäckmörkt höstrusk skulle ha fördelen att ingen gick ut, men den mentala biten vore oerhört mycket tuffare. Det bäckmörka höstrusket skulle ha haft onekliga fördelar gällande social distansering, med undantag för människor som går in i varandra på trottoaren när de inte ser något pga. regn och blåst. Men det vore ett mycket marginellt problem, måste medges.
Nå, nu är det fint vårväder och det har sina sidor. Solsken och ljus är viktigt för humöret, fast man bara sitter på sin balkong eller går runt kvarteret.
Kan även noteras att ett barn tycks ha lärt sig skriva. Motivationen är nyckel även här. Barnet förstod att det finns en inköpslista (till matbutiken) som fylls på anefter något fattas eller behövs. Och att ifall man skriver något på den listan, finns det en chans att det köps från butiken. Nu har vi köpt många av de artiklarna som barnen lyckats skriva på listan, så glädjen är dubbel för barnet. Främst dock för att det hämtas hem den glass som skrivits på listan, men delvis även för själva skrivandet.
Sådant då här. Må väl.
