Under den senaste veckan har Älsklingen och jag fått ha sällskap av släktens yngste dagtid. Dagarna har varit lärorika, särskilt för oss äldre. Greppen för att klä på eller av ett barn sitter i händernas muskelminne, men att det behövs göras så många gånger om dagen hade åtminstone jag saligen glömt. Doften av en dunig barnnacke glömmer man aldrig, men precis hur mycket klibb en glasspinne i händerna på en tvååring ger upphov till – det vet ingen som inte nyss upplevt samma sak.
De intensiva dagarna – och kvällarna då vi somnat redan innan kvällsnyheterna – har fungerat som en parentes i vardagens coronaberättelse. Det är svårt att oroa sig för framtiden då man balanserar över ett dike med utfärdskassen i ena handen och barnet på andra armen.
Då stressen skaver som en svettig nylontröja försöker jag minnas hur en av mina döttrar förklarade att hon klarade sig under provveckor och intensiv tentläsning: ”alla dagar försöker jag göra åtminstone en rolig sak”. Kunde vi kanske ta emot det som en utmaning? Att varje dag göra åtminstone en sak, stor eller liten, som ger oss glädje.
Min höjdpunkt just idag var att sitta på en björkstam som fallit över ett stort dike, och med handen i ett stadigt grepp om barnbarnets halare beundra alla de hajar och valar han metade upp med en pinne. Vilken glädjegnista låter du lysa i tankarna innan du somnar ikväll?
