Jag sitter på verandan i vårsolen. Jag blundar mot solljuset som tränger in genom mina ögonlock, så att allt blir vitt. I mitt huvud hör jag en av påsktidens koraler: ”Livet vann, dess namn är Jesus!”
Ett av de stora problemen med hur kristendom förstås, formuleras och levs i vår tid – kan jag tycka – är att den framställs som något som hände en gång för länge sen. Som om vår uppgift, i den här tiden, är att fromt begrunda detta post factum, genom olika handlingar och förhållningssätt.
Men livet inte bara vann en gång för länge sen, utan fortsätter att vinna.
I veckan fick jag frågan av en av våra medarbetare, som visst jobbade med en podcast, vad uppståndelsekraft är för mig; vad uppståndelsekraft betyder i mitt liv. Och jag lovsjöng mitt jobb och mina medarbetare. Vilket privilegium, att vara omgiven av människor och situationer som får mig att växa! Som ökar min medvetenhet, som ger mig konturer.
Uppståndelsekraften, som exploderade i Jesus Kristus och som genomstrålar tid och rum, är den kraft som varje dag får mig att övervinna mitt missmod och mitt tvivel. Det är kraften av förlåtelse, nåden att få börja om. Det är modet att tro, hoppas och älska. Det är en kraft till förändring.
På Påskdagen ska jag förrätta två dop. Barnens mamma tackade mig så varmt för att jag tog mig tid. ”Det är mig en sådan glädje att få döpa era barn,” log jag. ”Tack för att jag får göra det.”
När någon döps in i gemenskapen med Gud är uppståndelsekraften kanske som mest kännbar. Hoppet är så påtagligt att jag nästan kan ta på det. Hoppet om att en människa i Guds närhet ska växa och formas så, att kärleken går segrande ur varje strid. Att slagsidorna i livet inte ska kunna släcka den ljusa blicken. Att inte ens mötet med hat eller dödsångest ska lyckas skrämma till tystnad och handlingsförlamning.
Det är uppståndelsekraften. Det är den kraft som står mellan mig och min rädsla; mellan mig och det onda inom mig och runtom mig; mellan mig och kylan kring mitt hjärta. Där är Jesus, det är min Gud. Det är livet som vann, och fortsätter att vinna.
Det gör också att uppståndelsen inte bara är något som hände i en grav i Jerusalem för länge sen. Inte bara en ansamling föreställningar som växte fram ur ett amalgam av messianska förväntningar, judendom och en viss historisk kontext. Det är en kraft som lever och pulserar i varje sammanhang där liv blir till, där Gud skapar och verkar.
Det är kraften i varje halleluja – brustet eller helt.
Glad påsk!
