Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Eremiten vid allfarvägen

10 apr , 2020, 06.10 monica

 

När jag var i tonåren minns jag att jag läste en Muminserie där Snorkfröken och Mymlan dramatiskt beslöt lämna kontakterna med alla män för att leva som eremiter – men för säkerhets skull invid landsvägen.

Beskrivningen kunde ha varit gjord med mig som modell. Jag älskar att vara ensam, gärna en vecka i taget, men alltid med bakdörren öppen för möjligheten att ändå, trots allt, söka mig till andras sällskap om jag skulle ha lust. Men just nu är bakdörren stängd.

Dramats tyngdpunkt har flyttats, från den självvalda ensamheten till den påtvingade sociala distansen, och det får mig att må riktigt dåligt. Och nej, virtuella möten eller telefonsamtal hjälper inte.

Jag saknar möjligheten att samlas kring matbordet – två personer känns inte som en samling. Jag saknar att sticka mig in till svärmor på en kopp kaffe då jag har vägarna förbi. Och vardagen på pastorskansliet : oj, vad jag längtar efter den!

Det svåraste är osäkerheten. En eller två veckor ensam på landet är bara skönt om en vet att resten av klanen snart fyller huset med ljud och skratt. Men tanken att den påtvingade ensamheten varar i veckor och månader framöver gör det svårare att stå ut.

Min beundran för de verkliga eremiterna, inte de som bosatt sig vid en allfarväg utan de som i månader och år kämpat med sina rädslor och demoner i ensamhet bara växer. Jag önskar att också jag en dag skall kunna fylla min tid med bön och meditation så att jag inte ens längtar efter annat. Där är jag inte än. I stället har jag plockat fram alla lappade yllesockor eller vantar som jag någon gång fått av en god vän. Med tårna instuckna i tunnslitna strumpor spejar jag ut från min ofrivilliga eremitkoja mot allfarvägen: kanske jag snart får se en bekant siluett närma sig?

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *