Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Nya vardagsrum

25 mar , 2020, 20.37 Mia Anderssén-Löf

 

Kroppen värker efter en intensiv dag, som föregicks av en för kort natt. Klockan tickar illavarslande, som om tiden överger mig. Nu har jag två dagar av distansarbete framför mig. Två dagar inom dehär väggarna, som jag har börjat betrakta med nya ögon. Jag hinner liksom titta lite mer noggrant på dem än vanligt. […] Eller kanske det inte är det att jag hinner bättre, det är bara färre saker som konkurrerar om min uppmärksamhet.

Min son, som är hemma från förskolan, hinner titta mer noggrant på mig. ”Mamma, sörjer du ännu gammelmormor?” frågade han en dag när vi öppnade en av hennes syltburkar från i somras. En av de sista hon gjorde i sitt liv. Svartvinbärssylt. Jag tittar på etiketten som hon skrivit i vacker, gammal skrivstil. ”Du förstår, hon var ju så gammal,” förklarar han varsamt, när han ser mitt vemod.

Jag ser, med större klarhet, hur skönt det är att någon ser en. Att någon rör vid en, fysiskt eller psykiskt. Nu när ensamheten står vid dörren – karantänen, utegångsförbudet, isoleringen – blir det så tydligt, att vi behöver varann. Nu har mörket sänkt sig över Jakobstad och jag kan knappt urskilja skogen utanför mitt vardagsrumsfönster. Vem har jag sett idag? Såg de att jag såg?

Vardagsrummen är nya. Jag kan inte röra mig som jag brukar, där jag brukar. Men gemenskap är inte beroende av fyra väggar. Gemenskap är beroende av människor som ser.

Och skulle det kännas som om ingen ser, som om du glömts bort, så är det ändå inte så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *