Plötsligt började det plinga till i notiscentret och min iPhone gav veckorapporter om deltidsjobbet jag inte visste att jag hade – en vecka kan min genomsnittliga användning av mobiltelefonen ligga på 4 timmar per dag.
Visst – jag gör saker som jag gärna gör: läser ljudböcker och nyheter och väcker mobilen för att byta låt när spotify shufflar som om året vore 1980 (en favoritlåt av Alice Cooper har fått musikappen att totalt missförstå mina preferenser).
Men när jag på en dag använt två timmar för att ögna igenom instagram, och samtidigt inte kan redogöra för vad jag såg där som gjorde mig glad eller vilket inlägg som lärde mig något blir jag allt mer medveten om min synd.
Och jag har varit här förr, jag har tidigare känt mig begränsad av mina egna sociala medie-vanor. För två år sedan fastade jag därför från instagram inför påsk. En utmaning och en välsignelse. Till en början upplevde jag på diverse sätt saknaden av mitt bästa och värsta sociala medium. Mest skrämmande var känslan av tomhet som infann sig när jag inte kunde scrolla när jag somnade, vaknade eller väntade.
Och det var just i den känslan – när jag inte kunde gå till de ändlösa flödena av bilder för att stilla min rastlöshet, som jag kunde se lite mer sant på hur jag lever och till vilka källor jag egentligen går till när jag törstar efter liv.
Att för mycket skärm och slösurfande är skadligt tillika onödigt är de flesta medvetna och överens om, och det är mellan den sanningen och den andra sanningen att jag både vill och i någon mån behöver leva uppkopplad som jag försöker navigera.
Den balansgången är en stress i sig själv, därför har jag nu så här i början av det nya året satt en tidsgräns på användningen av apparna i min mobiltelefon. Apple vill åtminstone ge mig bilden av att jag är kapabel att göra mig själv en tjänst på det sättet.
Vilken tur att de inte tillhandahåller mig statistik för hur många gånger jag valt alternativet ”ignorera gräns idag” när frestelsen är för stor för att motstå…
