Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Nativitetsspelet

28 sep , 2019, 11.15 Markus

 

Rubriken är en fyndig översättning av engelskans ”nativity play”, jultablån, men inlägget handlar inte om jultablån. Det är ännu många månader tills dess.

Tänkte däremot fundera lite kring nativitet och kanske närmast saknad därav. Det föds allt färre barn i Finland och man kan läsa larmrapporter om det titt som tätt. Det man däremot inte kan läsa är konstruktiva rapporter om vad som borde göras åt det.

Internet och speciellt olika diskussionforum är naturligtvis fyllda av ”goda” råd som är speciellt riktade till unga kvinnor. Däremot är det väldigt få som frågar potentiella blivande föräldrar hur de själv ser på detta? Med betoning på båda föräldrar.

Det verkar finnas en skillnad mellan Finland och Sverige här. Antalet födda barn per födande förälder verkar följa en sk. ”elefantkurva” (elephant curve) där kurvan dalar kraftigt neråt tills den gör ett litet uppsving på slutet. Finland ligger på bottnet av kurvan medan Sverige verkar vara på väg lite uppåt. Skillnaden förklaras av experter med att det svenska samhället bättre stöder båda föräldrarnas aktiva deltagande i småbarnslivet (inte alltså pga invandring, som ofta ges som en förklaring). Alltså att t.ex pappor har lägre tröskel att stanna hemma då det är socialt acceptabelt på ett annat sätt än i Finland.

Sverige har väl också ett bättre ekonomiskt klimat än i Finland. Man är säkrare på sin framtid och vågar göra sitt första barn. Det första barnet är nyckeln till allt. Efter att man fått sitt första barn är tröskeln lägre att våga göra fler. Först behöver de unga ha en känsla av (ekonomisk och social) stadga i sitt liv så att det gör det första barnet. Sedan behöver man ha ett system som stöder att båda föräldrna kan likvärdigt dela ansvar om barnet, då får det förstfödda barnet mer sannolikt syskon.

Och nej, vi kan inte jämföra hur det var förr med hur det är nu. Förr hade man långa arbetsförhållanden och någon form av tro om att framtiden är stabil. Så är det inte längre. Det är osannolikt att man nuförtiden kan få en anställning som håller ut tills pensionering. Som ung är det osannolikt att man ens får fast anställning. Eller om man får, så är antagandet att man sätter in en stor mängd timmar på jobbet, då man har fast anställning och ett ”riktigt” jobb. Inte en helt enkel ekvation att lösa.

Sedan skulle jag avslutningsvis vilja lyfta fram en faktor som det talas mindre om: potentiella föräldrars oro över att de inte motsvarar de förväntningar som sätts på dem. Om man följer med TV-serier eller sociala medier är det oftast välklädda och vältränade unga föräldrar i modekläder och dyra barnvagnar som bor i ett väl inrett och trevligt hem. Barnen är klädda i modekläder och alla verkar trevliga.

Det är oerhört svårt att leva upp till sådana förväntningar.

Kanske det är dags att vi lite äldre, som har kapacitet att ändra på saker i samhället stiger fram och gör något. Som förman eller äldre kollega kan man t.ex uppmuntra unga män att våga ta ut maximal föräldraledighet – göra det till något socialt accetabelt. Vi kan även erbjuda former av anställning som gör familjeplanering lättare. Och göra det väldigt tydligt för de unga, att de kommer att få/måsta jobba tills de är 75, så de hinner nu vara några år borta ur arbetslivet eller flexa på 60-80% tills barnen är lite äldre.

Jag pratar nu främst ur pappans perspektiv, men det är det enda perspektiv jag har. Dessutom tror jag att genom att proaktivt uppmuntra unga män till att föra denna diskussion med sina parners, kan vi öka sannolikheten för att det unga paret vågar fundera på att skaffa barn.

Kommentera gärna, men inte genom att ge unga kvinnor ”råd” om hur de skall leva sitt liv. Kom gärna med konstruktiva förslag om hur båda föräldrar kan aktivt delta.

Må väl.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *