Varje gång jag skall åka på läger upplever jag några dagar av akut ångest. Dagar jag går omkring och funderar på hur jag kunde bryta benet på ett möjligast smärtfritt sätt, så att jag absolut inte skulle kunna åka. Dagar då jag bygger upp flyktstrategier – samtidigt som jag vet att lägret, när jag väl satt mig tillrätta i bussen, utgör en av höjdpunkterna i jobbet. Varje gång samma angst, och varje gång samma glädje. Somliga lär sig aldrig.
Numera känner jag mig själv, och vet ungefär när och hur rädslan slår till. Jag har också talat med andra vuxna, personer vilkas lägererfarenhet är flera gånger större än min, som delar samma nojor. Rädslan för att inte räcka till, att plötsligt stå där och känna sig lika ensam och utlämnad som då man själv som barn åkte på läger. Tänk om de andra ser att jag på riktigt inte duger?
När mina egna barn var små lärde deras scoutledare mig att packa ned en medicinburk med den snyggt maskinskrivna etiketten : Medicin mot hemlängtan. En tablett till kvällen. Säkert visste barnen att det var vanliga C-vitamintabletter, men konstigt nog hjälpte medicinen oftast, i synnerhet om den utdelades tillsammans med en kram. Tablettburken står ännu kvar på badrumshyllan som en påminnelse om att hemlängtan och rädsla går att, om nu inte bota så i alla fall uthärda.
Åren har lärt mig att vara lite snällare mot mig själv. Jag bär inte med mig några tabletter mot hemlängtan, men jag stoppar ned något gott att äta, ett lite lyxigare shampo eller en spännande bok i väskan. Packar ned kläder som gör mig glad och dynvaret som känns svalt mot kinden. Kort sagt försöker jag ta hand om det osäkra barnet inom mig på samma sätt som mammor i alla tider har tagit hand om egna och andras barn.
Kanske jag en dag slutar oroa mig för möten med nya människor, kanske inte. Hur det än blir är det ok. Just nu, första kvällen på det nya lägret, räcker det att vi som skall vistas här den kommande veckan får landa tillsammans. Tids nog går solen upp för en ny dag, och jag vågar utgå ifrån att jag kommer att vara mer än nöjd över att ännu en gång ha besparats att få min önskan om brutna ben uppfylld.
